Kolumnen: Touppinkki!
Vi var inte få som med andan i halsgropen följde med den finländska dopingskandalen vid skid-VM i Lahtis. Det var med stor besvikelse man fick ta del av namnen på de som åkt fast. En internationell blyghet grävde in sig i mitt sinne. Tankarna om att våra egna flickor och pojkar ingalunda varit de enda som använt sig av olovliga medel var till ingen tröst. Där stod vi alla finländare vid den internationella dopingskampålen. Fy på oss.
För den kommersiella skandalpressen och också litet för andra var det inträffade som en jubeldag. Vid presskonferensen i ett hotell i Helsingfors trängdes fotografer och redaktörer som asgamar vid sitt byte. Det var fest för "lösnummerförsäljarna". Rubriken ovan är också hämtad från nämnda tillfälle. Situationen påminde mig om något annat tillfälle. Men där vill jag minnas att man högljutt ropade: korsfäst, korsfäst.
Nåja, de som här straffats och ännu kommer att straffas må lida för vad deras gärningar äro värda. Alla försök att hålla idrotten ren från fusk och fuffens skall stödas. Tyvärr har man ändå svårt att tro att man i detta syfte har stora möjligheter att lyckas.
För mig skulle det nu vara viktigt att vi inte dömer en hel idrottsgren för vad de som syndat gjort. Skidningen som gren är en härlig form av fysisk fostran. På toppnivå har vi ju också fortfarande många "rena" idrottare kvar. Låt oss inte smutskasta dem utan låt dessa stå som förebilder för våra barn och ungdomar. Det gäller att ära den som äras bör.
Ifall vi vill vara litet mera filosofiska kunde vi ju ställa frågan till oss själva. Vad är det som fått idrotten att bli ett medel för nationalistiska och vinstbegärande element i våra samhällen? Personligen har jag den uppfattningen att det är vårt mänskliga habegär. Det har givit god grund för sponsoreringar och stora gage. Ingen, eller ytterst få av aktörerna, vill göra någonting utan att få betalt. Årslönerna för dem som är på topp liknar inte en vanlig människas inkomstnivå. Trots att lönerna varierar från gren till gren är de dock oftast av den storleksklassen att ingen vanlig knegare med hygglig inkomstnivå har en enda liten chans. Till bilden hör också att man mycket sällan kan ge en idrottare som representerar "fel land eller förbund" någon erkänsla. Idrottsprestationen är inte längre det viktigaste. Nu gäller andra kriterier.
De tider då man ännu talade om amatörregler tycks slutgiltigt vara förbi. Det har runnit mycket vatten i många åar sedan idrottsstjärnor av världsklass förlorade sina amatörskap och därmed rätten att tävla i sin egen gren. Sådana stjärnor som Paavo Nurmi och Gunder Hägg skulle inte ha några svårigheter på dessa punkter idag.
Nu skall det vara stora gage, öltält, fina hallar av olika slag och framförallt många sponsorer som satsar stora pengar på "idrotten". Dessutom skall vi vanliga drasuter via stat och kommun vara med och satsa på denna tids idrottsutövning. Ibland tar detta emot. En grupp vill jag dock i detta sammanhang frita från alla dessa allmängiltigheter: De personer som utan någon som helst personlig nytta orkar, år ut och år, in arbeta med idrottande ungdomar på föreningsnivå. Ni är värda ett mycket stort tack för er insats. Förutom all annan fostran som är viktig för barn och ungdom är den fysiska fostran en god nyckel till idealet " en sund skäl i en frisk kropp".
Kaj Wallenius
