Kajplatsen: Värdefulla julklappar
Taylor Swift tog bort sin musik från Spotify och fick ta emot såväl ryggdunkningar som örfilar för besväret. Att hennes nya album omedelbart efter sortin från Spotify blev en storsäljare på iTunes var en spännande och viktig symbol, och helt säkert kommer fler artister av hennes kaliber att följa i hennes fotspår. Swifts budskap är givetvis att artister måste få betalt för sitt jobb, att musik inte ska vara gratis eller ens speciellt billigt.
Ska kultur löna sig, och vem är det i så fall som ska betala, är frågor man ställt sig också i Svenskfinland. Bara under den här hösten har östnyländska dagstidningar krympts och slagits ihop medan Yle har sagt upp personal och förlaget Schildts & Söderströms varslat om att så mycket som en fjärdedel av personalstyrkan kan komma att tvingas gå. I ljuset av den allmänt svaga ekonomin och nyheter om samarbetsförhandlingar från de flesta håll kan man ju tycka att ingen borde vara förvånad, och givetvis är arbetstagare inom kultur- och nyhetsfältet inte värda mer sympati och sorg än alla andra som nu mist sina jobb eller vars jobb är hotade.
Men när nedskärningar så här hårt börjar drabba de institutioner som producerar innehåll på svenska i Finland är det ändå skäl att oroa sig lite extra. Det är svårt att dra gränsen mellan vad som är kulturbärande arbete och vad som inte är det när det handlar om allt som skrivs och produceras av och för en språkminoritet. Hufvudstadsbladet är dels en kommersiell dagstidning, dels en kulturbärande institution. Schildts & Söderströms finns dels till för att producera och sälja läroböcker och skönlitteratur, dels för att upprätthålla och vårda svenskspråkig kultur. Yle är för närvarande den enda som producerar nationell radio och teve på svenska i det här landet. Man må ha vilka åsikter som helst om dessa institutioner, men ett Svenskfinland utan dem vore omöjligt att känna igen, och en språkgemenskap och kultur utan egna nyheter och berättelser är dödsdömd.
Vem ska betala så att vi undviker kvävningsdöden? Schildts & Söderströms kräftgång illustrerar problematiken rätt bra. Trots att förlagets böcker och författare tilldelas priser i världsklass och blir bästsäljare, och trots att förlaget sitter på Tove Janssons berättelseskatt, så gör man minusresultat. Fast man är bäst kan man alltså inte bli lönsam om publikunderlaget och marknaden är för liten. Därför ligger ansvaret delvis på staten och de fonder som finns till för att stödja svensk kultur i Finland, men också på dig och mig. Vill vi att Svenskfinland ska överleva måste vi intressera oss för vår egen kultur, ta del av den och stöda den.
Det vore märkligt av mig som skriver böcker att här börja uppmana folk att köpa böcker. Men som svensktalande ger jag ett allmänt julklappstips till Kajplatsens läsare: ge bort något finlandssvenskt i år. Det kan vara biljetter till en finlandssvensk teater, en halsduk från ett finlandssvenskt idrottslag, en tidningsprenumeration. Det finns en massa bra grejer att stöda där ute. Vår egen kultur, unik i hela världen.
Kaj Korkea-aho
