Kajplatsen: Muggvinter

Tidningarna rapporterar om aggressiv stämning, om muggar som rivs ur händerna på folk och om nyinköpta muggar som redan säljs på nätet till fyrdubbla priser. På Arabia säger man att man inte väntat sig hysterin som glasögonmuggarna skapat och att det är beklagligt att det finns människor som köper stora mängder muggar för att sälja dem med vinst.

Detta är naturligtvis skitprat. I tiotals år har samlarhypen kring muminmuggarna varit känd. Och Arabia tillverkar mig veterligen inte muggar som public service, utan vill givetvis sälja så många som möjligt av dem.

Jag är på resa och frågar försiktigt efter muggen i det demilitariserade Mariehamn, men hör att kriget om glasögonen nått även till Åland. Försäljaren berättar att muggarna hädanefter endast kommer att säljas i uppsättningar om sex stycken, så att alla ska ha en rättvis möjlighet att få en av glasögonmuggarna. Liknande arrangemang berättar även andra affärer om. Då en mugg går loss på trettio euro tvingas man alltså betala hundraåttio euro och köpa fem muggar man inte vill ha för att få den där glasögonmuggen.

Webbaffärerna meddelar att man inte specifikt kan beställa en mugg med glasögon utan bara kan få en sådan som en glad överraskning. På vilket sätt detta är detaljhandel och inte lotteri går över mitt förstånd.

Alltsammans fick mig att tänka på ishockeykorten som jag och så många andra samlade på i lågstadiet. Man köpte dem i förpackningar om tio kort, men urvalet var slumpmässigt och det var alltså fullt möjligt att man köpte hundra kort man inte ville ha eller redan hade innan man hade turen att få ett kort man saknade.

Under en tid satsade den tioårige Kaj alla sina godispengar på detta och hade faktiskt tur: jag lyckades få det mest värdefulla av dem alla – ett numrerat superchasekort med Saku Koivu som enligt samlartidningarna och i torghandlarnas montrar var det värdefullaste i hela Finland. Jag gjorde dock nyss, tjugo år senare, en snabb sökning och hittade samma kort till salu på en auktionssajt. Utropspriset var en euro, och inga bud hade getts.

Muminmuggarna är förmodligen på sikt en bättre investering än ishockeykorten, främst för att de i varje fall, oberoende av värdeutvecklingen, också har en praktisk funktion. Men trettio euro för en mugg som tillverkas i Thailand för en förmodat billig peng, och som dessutom säljs på ett så förvirrande och turbaserat sätt, ger mig samma nedslående känsla av girighet som när muminfigurer för några år sedan såldes på McDonalds. Det känns som ett ohemult sätt av Arabia att fira Tove Janssons hundraårsdag.

Kaj Korkea-aho