Kajplatsen: Manligt ingripande

I Ruben Östlunds bioaktuella och prisbelönta film Turist hamnar en skandinavisk familj mitt i en plötslig farosituation: medan de äter lunch på ett skidhotell i franska Alperna rasar en lavin hotfullt nära hotellet. I panik springer pappan i familjen för att ta skydd och överger sin fru och sina barn.

Under resten av filmen ältas och undersöks detta ynkryggsbeteende och vi serveras obekväma analyser av kärnfamiljens dynamik. Den skamsne pappans grottmansskäggige kompis tröstar och försöker rationalisera händelsen – allt hände ju så snabbt, det var fråga om djuriska (manliga) överlevnadsinstinkter.

Pappans inre konflikt djupnar tills han fulgråter i en hotellkorridor som ser ut att vara hämtad ur The Shining, en annan film om en familjefars sammanbrott till följd av att han inte kan hantera varken sitt ansvar eller sina impulser.

Pappan i Turist är självklart klandervärd och patetisk samtidigt som man inte med säkerhet kan veta vad man själv skulle göra i samma situation. Kan man läsa in värderingar i bristande impulskontroll, också i extrema situationer?

Det går också att läsa in ironi i pappans skandinaviskt vanemässiga tilltro till att saker och ting är ordnade och professionellt skötta. Lavinen ser skräckinjagande ut när den närmar sig, men pappan är envist övertygad om att den är kontrollerad och ofarlig ända tills snön väller in över restaurangen. Senare i filmen leder han sin rädda familj ut på skidtur i tjock dimma, förvissad om att skidbackens markeringar gör att allting är säkert. Tilliten till en förmodat oklanderlig myndighet sviker pappan, precis som han i sin tur sviker sin familj.

Jag stod på ett torg en gång då en man alldeles bredvid mig skrek till, tog sig för bröstet och föll till marken. Det rådde ingen tvekan om att det var mitt ansvar att hjälpa honom: jag stod närmast och han sträckte till och med ut sin hand mot mig. De där sekunderna har förföljt mig sedan dess.

Medan mannen krampade och skrek på marken var jag fullständigt värdelös, till den grad att jag ropade åt en bekant att ringa ambulans, tydligen skrämd bortom insikten att jag själv kunde ha gjort åtminstone det, att jag också hade en telefon i fickan. Då jag borde ha varit en räddare i nöden eller åtminstone en medmänniska förvandlades jag precis som pappan i Ruben Östlunds film till en bortkommen och löjlig turist som inte visste varken ut eller in.

Mannen på torget klarade sig och jag ser det som en andra chans för både honom och mig själv. Jag repeterar fortfarande första hjälpen med jämna mellanrum, jag ältar min stora skam över hur jag betedde mig med en sorts bränt barn skyr elden-tankegång: vid nästa plötsliga nödsituation (väl medveten om att den förmodligen ser ut på ett helt annat sätt) ska jag inte låta rädsla eller handfallenhet styra. I nervös väntan på eldprovet lider och skäms jag med pappan i Turist.

Kaj Korkea-aho