Kajplatsen: Leva på hyra

Först i år gjorde jag en beräkning av hur mycket jag faktiskt betalat i hyra de senaste tio åren – en ödmjukande men hälsosam matematisk uppgift – och kallduschen fick mig att på allvar tänka på bostadsköp. I juli köpte jag plötsligt den lägenhet som jag bor i från och med september. Det blev alltså exakt tio år på hyra för mig, och samma känsla av myndighet som när jag flyttade hemifrån som tjugoåring har omgett mig den senaste tiden, även om objektet för den har vandrat vidare; nu känns hyresboende som det ansvarslätta och sorglösa, medan amorteringar, vederlag och ägande framstår som det verkligt vuxna och utmanande.

Processen kring köpet blev för min del utmattande. Allt som skulle skötas och ordnas, den plötsliga skuldbördan, allt det nya jag skulle lära mig och vänja mig vid. Jag tittade på återbetalningsplanen som sträcker sig bortom min femtioårsdag och började allt mer undra vad jag riktigt gett mig in på.

Mitt i kaoset tog jag en paus och åkte till Heureka för att se Body Worlds-utställningen, där riktiga människokroppar ställs ut och man som besökare får en konkret insyn i hur ens egen kropp fungerar, vad den behöver och vad som skadar den. Utställningen är en meditation över hur fantastiskt och samtidigt skört livet är och när jag återvände till bostadsgrubblets sömnlösa nätter var det med en allt starkare känsla av att livet pågick någon helt annanstans, pågick medan jag gjorde upp alla kostnadskalkyler, skrev avtal och valde bland referensräntor. Jag tänkte att vad livet än handlar om och vad ens begränsade tid än kan användas till, så måste allt som har med pengar, byråkrati och marknadstänk att göra höra till det man minst ska låta sin medvetenhet och sin energi styras av.

Man måste bo någonstans, måste leva tillsammans i samhället, måste sköta sig och sitt, och det är förnuftigt i längden att spara, investera och äga, ja ja ja. Men alla hyr vi våra kroppar på obestämd tid, och om man investerar den tiden fel gör man den enda riktiga förlusten.

Kaj Korkea-aho