Kajplatsen: Den där tavlan av den där kvinnan
Vad var det bästa jag i turistväg upplevde under resan? Det är svårt att säga, Triumfbågen var nog rätt imponerande och utsikten från det där bruna tornet var också riktigt fin, men jag kan direkt säga vad det sämsta var, då man tar i beaktande förhandshypen, tiden, pengarna och den allmänna ansträngningen jag fick lägga ut för att ta mig dit: Mona Lisa.
Och jag är inte överraskad, givetvis visste jag det redan innan jag ställde mig i kön och började trängas med folkmassorna: världens mest kända målning har jag sett avbildad så många gånger att den omöjligt kan väcka några särskilda känslor alls. Ändå gick jag och såg den. Är man i Paris för första gången måste man ju helt enkelt gå och se Mona Lisa.
Tavlan hänger i Louvren, ett av världens största museer som givetvis är värt såväl besök som återbesök, men man märker snabbt på skyltningen, köerna och folks beteende vad alla i första hand är där för. Mona Lisa får besök av omkring 20 000 människor varje dag och finns bakom skottsäkert glas på en egen vägg i en av de många ståtliga salarna i Denon-flygeln.
Det är en rätt liten tavla, och när man väl trängt sig genom korridorerna och gått uppför trapporna kommer man inte ens nära den, dels för att den har en egen inhägnad, men främst för att trängseln i salen är outhärdlig och omöjlig. Jag stod en stund där i hörnet under några bortglömda renässansmålningar och kände mig svettig och sned, knäppte en bild och gick sedan vidare och såg de egyptiska samlingarna, som var betydligt intressantare och betydligt mindre besökta.
På många sätt förkroppsligar Mona Lisa allt det som är dåligt med turistande. Fantasilöst och robotlikt uppsökande av utnämnda upplevelser ger en varken tillfredsställelse eller någon egentlig bild av platsen man besöker. Det tar tid, pengar och energi, men ger inget i gengäld utom kruxet på listan: jag var där. Jag behöver bara tänka på min egen hemstad, och var turisterna flockas när de kommer hit, för att bekräfta att det är så. För mig som känner till staden handlar Helsingfors väldigt lite – faktiskt inte alls – om Tempelplatsens kyrka och Sibeliusmonumentet.
Vad kommer då att bli kvar i minnet från Paris? Troligen kvällen då jag och mitt sällskap gick vilse i stadsdelen Montmartre och hittade både resans bästa utsikt och bästa restaurang, där jag åt så mycket ost att jag var mätt ända tills följande kväll. Ja och möjligen jaha-upplevelsen då jag såg Mona Lisa, på det sättet en upplevelse i sig, och beslutet jag tog där i salen: att det får vara färdigt med obligatoriska vykortsupplevelser för min del.
Kaj Korkea-aho
