Kajplatsen: 42 195 meter
Den här kolumnen handlar om hur jag sprang Helsinki City Marathon i augusti och är dedikerad till min gymnastiklärare i högstadiet som påstod att jag saknar anlag för gymnastik. Jag förmodar dock att han inte läser det här, eftersom tidningen är för folk som har ett arbete och min gymnastiklärare förmodligen blivit av med sitt för länge sedan eftersom han uppenbarligen inte har nån aning om vad han pratar om.
Jag anmälde mig i julas efter att ha sett en annons på nätet. I vanliga fall gör jag inte vansinniga saker. Jag har en eftertänksam själsläggning med lång besvärstid och tycker egentligen inte om när mina cirklar rubbas. Jag hade tidigare heller aldrig länkat längre än femton kilometer, en enda fasansfull gång i misstag, då jag sprang vilse i Viks naturskyddsområde på vägen till Hertonäs.
Sålunda vaknade jag förbluffad och skräckslagen i nyårsdarran och insåg att jag måste börja träna på riktigt. Januarilänkarna gick genom storm och över gator täckta av grötig slask. Jag blev nedstänkt av bilar, påtutad av snöplogar, vindpinad och blåfrusen. Den fulaste dagen halkade jag raklång i en pool av isig klimatuppvärmning som uppstått på gatan där jag bor. Men jag sprang vidare, varannan dag, utan undantag.
Eftersom jag rest ganska mycket i år innebar det mot vårkanten länkar i bl.a. Paris, New York och Los Angeles. Långlänkar när man reser blev snabbt ett nytt favoritsätt att uppleva okända platser. Mitt träningspass i Amsterdam i mars förde mig t.ex. långt utanför stadskärnan med sina kanaler, broar och snygga 1700-talshus och visade mig en helt annan stad, smutsigare, skränigare och mera verklighetstrogen. Sånt stannar i minnet mycket tydligare än oändliga muséer och dammiga kyrkor.
När maratondagen kom hade jag gjort omkring hundra träningspass och startade vid gott mod. Men det går inte att beskriva på vettigt sätt hur lång den där sträckan är. Siffror och meter ger en ytterst förenklad bild av verkligheten. Det är så långt att jag blev lite rubbad till sist. Efter trettiofem kilometer började jag tala högt för mig själv, vid trettioåtta började jag storgråta och vid fyrtio föreställde jag mig en pizza som samtidigt var en sovsäck man kunde krypa in i och äta sig till sömns.
Och så kom jag då i mål och hade gjort något som jag inte trott att jag kunde göra, som jag hela livet trott att jag saknar anlag för och som krävde en livsförändring av en typ som jag inte riktigt tycker om att göra eller anser mig ha tid för. Kroppen värker ännu då jag skriver detta en vecka senare, diplomet ids jag nu inte riktigt hänga synligt och rapporterna om Flowfestivalen som jag missade medan jag sprang når mig konstant.
Var det värt det? Vad är nu värt något utom att visa fingret åt gamla gympalärarspöken?
Kaj Korkea-aho
