Inkomstavtalet förbättrar väsentligt de uppsagdas situation
Det 2,5-åriga avtalet har en kostnadseffekt på 2,5 och 2,1 procent
En central inkomstpolitisk uppgörelse undertecknades i Finland den 16.12.2004. Avtalet förverkligar de centrala mål som Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC ställde upp inför förhandlingarna. FFC är den största fackliga centralorganisationen i Finland och representerar omkring en miljon löntagare. Omkring 90 procent av de finländska löntagarna omfattas av helhetsuppgörelsen, som gäller till hösten 2007.
I förhandlingarna lyckades FFC (fi: SAK) och tjänstemännens centralorganisation FTFC (fi: STTK) avvärja arbetsgivarnas försök att försvaga solidariteten i löneavtalet. Avtalet ökar löntagarnas trygghet i uppsägningssituationer betydligt, och också de förtroendevaldas situation förbättras. FFC:s viktigaste mål i förhandlingarna var att utöver omställningsskyddet få till stånd ett s.k. beställaransvar och självständig rätt för fackförbunden att väcka talan. I de här frågorna gjordes vissa framsteg.
Arbetsgivarcentralen EK tvekade länge innan organisationen beslöt att inleda förhandlingar. Hela sommaren och förhösten kritiserade arbetsgivarna i skarpa ordalag systemet med centraliserade inkomstpolitiska avtal, och beskyllde det för en alltför solidarisk lönepolitik. När förhandlingarna sedan slutligen kom igång gick det ändå undan med fart.
Bägge avtalsåren innehåller löneförhöjningarna element av solidaritet. Arbetsgivarna drev ända in på slutrakan en modell, enligt vilken löneförhöjningarna skulle genomföras i procent, och de krävde att man slopar den s.k. jämställdhetspotten, som är avsedd för kvinnodominerade branscher. De här arbetsgivarkraven förverkligades ändå inte. Uppgörelsen innehåller inte heller arbetsgivarnas krav på en lönepott som skulle delas mellan företagen, utan fackförbundens medverkan.
Uppgörelsen ger löntagarna en jämn årlig tillväxt i köpkraften på 1,5-2 procent, då man räknar den sammanlagda effekten av löneförhöjningar och skattelättnader. Löneförhöjningarnas kostnadseffekt är under det första avtalsåret 2,5 procent och under det andra 2,1 procent. Arbetskraftskostnaderna i Finland ökar under avtalsperiodens första år mer än i euroområdet i snitt, men år 2006 utvecklas de i ungefär samma takt som i övriga euroländer.
Avtalsperioden är något längre än vanligt. Den börjar den 16.2.2004 och löper ut den 30.9.2007.
FFC:s viktigaste mål för förhandlingarna var nu, för andra gången, att förbättra löntagarnas omställningsskydd. I det avtal som nu har ingåtts förverkligas FFC:s målsättningar nästan helt. Arbetsgivarnas sociala och ekonomiska ansvar vid omställningar i arbetslivet ökar väsentligt och möjligheterna ökar för dem som blir arbetslösa, att snabbt få jobb igen efter uppsägningen. Arbetsgivarnas ansvar vid uppsägningar har varit mindre i Finland än i många andra medlemsländer i Europeiska Unionen. Med hjälp av det omställningsskydd parterna nu gick in för, minskar de multinationella bolagens frestelse att minska personal uttryckligen i Finland.
Ansvaret för den som beställer ett arbete ökas under avtalsperioden både via avtal och med lagändringar. Trots arbetsgivarens starka motstånd innehåller överenskommelsen också en rekommendation om att ge arbetsmarknadsorganisationerna självständig rätt att väcka talan. Beställaransvaret har förverkligats genom olika slags arrangemang i ett flertal EU-länder.
