Herr O: Ojämlikhetens pris
I mitten av 1970-talet såg denna politik inte ut att fungera längre, eftersom inflation och arbetslöshet ökade samtidigt och en ökning av statens utgifter bara hotade förvärra situationen. I stället fick vi snarare den motsatta läran. Staten skulle inte spendera utan spara och gynna marknadsekonomi och företagsamhet. Skatterna skulle ner och de offentliga tjänsterna antingen minskas eller produceras effektivare. Statligt ägande skulle privatiseras.
Marknaderna skulle fungera fritt och störas så lite som möjligt. Som idé betraktat alltså en återgång till den liberala lära som predikades redan av Adam Smith och hans efterföljare för drygt två århundraden sedan. Det är på det hela taget den ännu idag gällande konventionella klokskapen bland nationalekonomerna.
Nyliberalismens spariver fick inte gå på oemotsagd och mycket av välfärdsstatens tjänster har kunnat bevaras i de flesta väständer. Sant är förstås också att det funnits rum för reformer, eftersom bland annat pensionssystemen i många länder varit alltför svagt uppbyggda.
En av de nationalekonomer som ständigt varnat för den blint naiva marknadstron är nobelpristagaren Joseph E. Stiglitz som är en av de mest citerade och anlitade i branschen.
Hans senaste bok The Price of Inequality (ungefär Ojämlikhetens pris) handlar om hur den senaste tidens liberala amerikanska politik utarmat en stor del av befolkningen och samtidigt gynnat de allra rikaste. Detta leder enligt hans analys i slutändan till osäkerhet och elände inte bara för de fattiga utan också för de rika. En bov i dramat är enligt honom skatteregler och lagstiftning som inte bara gjort det möjligt för strävsamma kapitalister att bli rika utan också i stor omfattning uppmuntrat till hasardspel och ren kriminalitet.
Stiglitz resonemang kan också tillämpas på våra förhållanden och det som hänt under de senaste tjugo åren. Också här har den förda politiken lett till ökande inkomstskillnader och segregation, om än inte i lika hög utsträckning som i USA.
Priset för ojämlikhet är mycket högt och vi gjorde klokt i att inse att marknadsekonomin är en bra dräng men en dålig herre, och rätta politiken därefter.
Mikael Forss
