Fräsch sallad och lågt pris

Personalrestaurangen vid Nammo Lapuas patronfabrik i Lappo slår upp dörrarna klockan tio och morgonskiftet börjar anlända i små grupper.

– Jag försöker ta rejält med sallad när jag äter här, för jag är så dålig på att äta sallad hemma. Salladsbordet är bra och mångsidigt, säger montören Jaakko Prinkkilä.

I dag serveras soppa med morot och rökt ost, grisschnitzel samt mangokräm. För personalen kostar soppan 5,50 euro och schnitzeln 7,30. Arbetsgivaren subventionerar måltiden, så för utomstående är priset knappt en euro högre.

Jaakko Prinkkilä äter i personalrestaurangen ungefär två–tre gånger i veckan. Personalen får ta del av menyn veckan innan så att de kan välja om de äter i personalrestaurangen eller tar med sig egen mat hemifrån.

– När jag inte äter här brukar jag ta med mig rester från föregående kväll, eller så hämtar jag färdigmat från butiken.

Lunchrestaurangen är bara öppen på förmiddagarna, så kvällsskiftet har inte möjlighet att äta där.

– Om jag ska vara ärlig så händer det ibland att vi hämtar mat från grillen, medger Jaakko.

Tyngdpunkten på sallad

Packaren Sari Bäck öser upp en rejäl portion sallad och kompletterar med en mindre schnitzel och lite potatis.

– Av hälsoskäl har jag med tiden ändrat mina matvanor så att tyngdpunkten ligger på sallad i stället för på kött och potatis, berättar Sari.

Också hon berömmer det mångsidiga salladsbordet.

– I snitt äter jag här två gånger i veckan, till exempel när jag inte har hunnit förbereda mat hemma. Dessutom står schnitzeldagarna högt i kurs.

Hon har ingen speciell mat hon tycker om att ta med sig i sin matlåda, utan det varierar enligt humör.

– Ibland är det en sallad, ibland klarar jag mig på en smörgås eftersom jag äter havregrynsgröt på morgonen.

Sari sitter också i matkommittén på arbetsplatsen. Där går man igenom personalenkäter och diskuterar menyer och prissättning tillsammans med restaurangpersonalen från Sodexo. Enligt Sari har arbetstagarna goda möjligheter att påverka vad som serveras.

– Restaurangpersonalen önskar uttryckligen att vi ska ge såväl ris som ros.

Sari Bäck och Jaakko Prinkkilä är överlag nöjda med lunchpriset, som vanligen varierar mellan fem och sju euro beroende på vad som serveras.

– Det kunde förstås vara billigare, men jämför man med vad en portion mat kostar på till exempel en servicestation så är det nog förmånligt, konstaterar Jaakko.

– Och det kostar också att laga egen mat, påpekar Sari.

Jaakko anser ändå att efterrätten kunde exkluderas ur priset.

– Då kunde priset vara lite lägre. Dessutom tar man lätt efterrätt bara för att det ingår i priset.

Går på lunch i egen takt

Patronfabriken i Lappo har 155 anställda, av vilka 105 är fabriksarbetare. Till personalrestaurangen, som ligger i utkanten av fabriksområdet, kommer också personal från intilliggande Lapua-Ketjut som har ett 70-tal anställda. Sammanlagt betjänar restaurangen 70–90 kunder per dag.

Keijo Kotamäki är huvudförtroendeman och arbetarskyddsfullmäktig vid Nammo Lapua, och han berättar att arbetstagarna kan gå och äta lunch i egen takt mellan klockan 10 och 12.

– Man behöver inte stämpla ut, utan 30 minuter dras automatiskt av för lunchen. Om man lämnar fabriksområdet måste man däremot stämpla ut, men vissa gör det ändå.

Keijo bedömer att personalrestaurangen i högre grad utnyttjas av kontorspersonalen än av fabriksarbetarna. Delvis beror det på att restaurangen endast är öppen på förmiddagen, så kvällsskiftet måste ändå ta med sig egen matlåda.

– Men om man är van att ta med sig egen mat, så gör man det lätt också när man jobbar dagskift. Vissa säger att priset är en orsak till att de inte äter i personalrestaurangen, berättar Keijo Kotamäki som ändå själv anser att förhållandet mellan pris och kvalitet är gott.

Keijo berättar att företaget tidigare bjöd på frukt som ställdes fram i pausrummen, men det slutade man med.

– Det blev så mycket frukt över, som man var tvungen att slänga bort för att den for illa.

Jonny Smeds