Flimmer & brus: Sveriges sak är vår

Trots detta vägrar åtminstone undertecknad att lägga sig raklång i farstun. För även om utvecklingen är glädjande kan man fråga sig hur det är med de innehållsmässiga aspekterna. Underförstått: i vilken mån har våra filmmakare tagit ut svängarna? Petat i getingboet, rotat i skiten?

Frågor som dessa uppenbarar sig ofta när man bänkar sig framför tysk nutidsfilm. Landets traumatiska närhistoria till trots vägrar filmfolket sticka huvudet i busken, vilket gett oss pärlor i stil med The Baader-Meinhof Komplex (om vänsterterrorismen), Good Bye Lenin, De andras liv och Barbara, de tre sistnämnda om den tragiska delningen av nationen.

Så inte hos oss. Här har man fastnat i skyttegravarna (bokstavligt talat), detta samtidigt som man snöar in sig på de traditionella hjälteporträtten, modell Mannerheim, Sibelius, Päätalo och, skål på det, Irvin Goodman.

Inte minst därför frågar man sig var de rafflande, samhälleligt relevanta efterkrigstidsskildringarna dröjer. Eller vad säga om ”brandfacklor” som Farans år, Den ryska undersökningskommissionens svineri, Kekkonen-erans politiska mygel, Ahti Karjalainens lingvistiska orgier etc.

Men se nej. I stället får man ty sig till de svenska filmmakarna som i höst spottat ur sig två högintressanta närhistoriska studier. I dokumentärfilmen Palme skildras det svenska välfärdsbygget och i Call Girl, som tar avstamp i den så kallade Geijer-affären, utsätts folkhemmets skuggsidor för en kritisk granskning. Man tackar och tar emot.

Krister Uggeldahl