Flimmer & brus: Liv i luren, tack

Vem vet, kanske hänger det på glasögonmodet, i Calle Haglunds fall lika kännspakt som sofistikerat (ett vackert ord i min bok men man vet aldrig). Samtidigt är det ju så att man inte ska döma hunden efter håren men eftersom det på sistone är närmast rashundar (Taxell, Wahlroos & Co.) som vart på tapeten vore det kul med en och annan blandrasig i offentligheten – med vilket undertecknad syftar på finlandssvenska profiler i största allmänhet.

Inte minst därför är det så skönt att Naturväktarna nu vaknat upp ur idet. Se här ett program som bättre än något annat river ner barriärerna. Det är ingen skillnad om du är gammal eller ung (frugan var visst 8–9 när hon ringde upp Harry Krogerus för att fråga om det nappar bättre när man spottar på masken), rik eller fattig, bondlurk eller "stadin kundi". Det räcker med att ha ögonen på skaft, alternativt rumpan i rabatten.

Det är lite samma med ring in-programmet Liv i luren, som förvisso nyligen satte lapp på luckan, åtminstone i Cay Karlssons tappning. På den punkten kan man med gott samvete tala om ett ”finlandssvenskt rum” med högt till tak och långt mellan väggarna.

”När folk ringt in och berättat att det är varmt i Närpes eller blåsigt på Kimitoön har det fungerat som en länk mellan regionerna”, konstaterar maestro själv i en tidningsintervju. Inte finns det några dåliga (önske)låtar heller, eller bättre och sämre samtalspartners.

Däremot finns det en massa charmiga damer, och som det råkar sig fungerar två av dessa som programvärldar för En kväll med Anne (Hietanen) och Hannah (Norrena), den finlandssvenska pratshowen. Innehållsmässigt är det väl ingen höjdare men personligen gillar jag den sorglösa infallsvinkeln, att man vågar sjåpa sig och ställa också de dumma frågorna.

Underförstått: det är roligare på finlandssvenska. Med eller utan brillor.