FFC:s Lauri Ihalainen: Lönepolitikens rättesnöre är jämlikhet och bättre köpkraft
FFC:s 17. kongress
- Den arbetsmarknadspolitik och det trepartssamarbete som har bedrivits i vårt land står inte i konflikt med folkväldet - såsom man ofta hör sägas - utan är något som stärker demokratin. Däremot måste vi i högre grad vaka över att inte penningväldet, i dess accelererande färd över landsgränserna, tär på folkväldet. Det finns ett demokratiunderskott i förhållandet mellan folkväldet och penningväldet, men inte i avtalssamhället.
- Det finns två primära alternativ för vilken väg Finland kan gå. Det ena alternativet - som har en stor anhängarskara - utgår ifrån att marknadskrafterna avgör samhällets utveckling, löser problemen automatiskt och med den starkes rätt. En logisk följd av detta tankesätt är bl.a. att arbetstagarnas landsomfattande avtalsskydd stör businessen och måste göras flexibelt och reduceras - därför bör man avgöra sådana frågor på arbetsplatserna.
- Man kan välja en annan väg för hur Finland ska reda sig i framtiden. Det alternativet bygger på tanken att arbetet skapar välfärd i samhället och ger en solid grund för människors utkomst och samhällstillhörighet. En hög sysselsättningsgrad är en garanti också för att välfärdssamhället kan finansieras nu och i framtiden. Ett krav för själva marknadsekonomin är rättvisa och socialt ansvar.
- Finlands konkurrenskraft byggs inte av att den arbetande fattigdomsklassen blir större och av att man erbjuder unga bara korttidsjobb, som föder och upprätthåller osäkerhet. Målet måste vara att erbjuda människor heltidsarbete. Korttids- eller snuttjobb kan vara ett frivilligt val i vissa livssituationer. Vi måste vara beredda att bära en ansvarets och solidaritetens budkavel mellan generationerna, istället för att upprätthålla ett konstgjort motsatsförhållande mellan unga, medelålders och de s.k. stora årskullarna. Vad vi behöver är ett principiellt generationsavtal som sträcker sig över flera valperioder och som speciellt de politiska partierna och arbetsmarknadsorganisationerna förbinder sig vid.
- Löntagarnas största bekymmer i dagens arbetsliv är känslan av otrygghet och ovisshet beträffande det egna jobbet och utkomsten, då omgivningen är stadd i ständig förändring. Arbetstagarnas långvariga lojalitet och arbetsinsats värderas inte tillräckligt. Människorna får inte sin röst hörd i strukturomvandlingen, inför hot om uppsägning och i omställningarna i arbetslivet. Balansen mellan förändring och trygghet är rubbad. Löntagarna är flexibla, medan arbetsgivarna blir alltmer rigida, då de istället borde finna mänskliga lösningar för att garantera människorna deras ställning i arbetslivet.
- Vi behöver en ny nationell utvecklingsstrategi för arbetslivet, för att lyckas kombinera utvecklandet av ett humant arbetsliv med en god produktivitet. I den nya strategin för arbetslivet kombineras tillämpningen av ny teknik, ökad kompetens, sociala innovationer, ett gott ledarskap, omställningsskydd och trivsel i arbetet. Det här är de medel som kan skapa en permanent tillväxt i produktiviteten. I det regeringsprogram som skrivs efter nästa riksdagsval bör det ingå ett politiskt program för arbetslivet, som stöder denna linje och omfattar alla förvaltningsgrenar.
Intressebevakningens fokus på att förbättra snuttarbetarnas ställning
- Det snabbast växande området inom snuttarbetsvärlden är hyresarbetet. Det brådskar med gemensamma spelregler och bindande avtal för bruket av hyresarbetskraft. Snuttarbetena har blivit en inkörsport för bestående anställningsförhållanden.
- Snuttarbetaren och hans/hennes familj kan sällan planera sin framtid, det är tungt att leva i ovisshet och ständigt tvingas bjuda ut sig själv på arbetsmarknaden. Om man å andra sidan betecknar något arbete som skräpjobb rör man sig på ett attitydmässigt minfält, där det är kort väg till att börja stämpla traditionella arbetarjobb som mindre betydelsefulla och rentav olustiga. Vi menar att de här arbetena och arbetarna som utför dem, är själva grundförutsättningen för att vårt land ska reda sig och det ska finnas välfärd att dela med fler.
- FFC kommer att fortsätta sitt envetna och resultatbringande arbete för att förbättra snuttarbetarnas ställning på arbetsmarknaden. Hittills har det varit ett skrämmande ensamt arbete. FFC kommer att fokusera kraftigt under de närmaste åren på att i sin intressebevakning få till stånd spelregler för snutt- eller korttidsarbete och utveckla arbetsvillkoren inom atypiska anställningsförhållanden. FFC:s programdokument för kongressen har en egen strategi för att förbättra snuttarbetarnas ställning. Jag tror att det i kampen om yrkeskunnig arbetskraft i framtiden blir ett medel, för att få kunnig och motiverad personal, att erbjuda heltidsarbete och goda anställningsförhållanden.
- Det måste bli lättare för de unga och snuttarbetarna att ansluta sig som medlemmar i facket och betjäningsnivån vid anslutningen måste höjas. Om kongressen ger grönt ljus för det, kommer vi att inleda ett stort projekt, vars syfte är att effektivera informationen i skolorna, öka möjligheterna att bli elevmedlem och förbättra de tjänster som är förknippade med elevmedlemskap. Vi kommer också att bygga ett nytt servicekoncept för att stöda dem som verkar i snuttarbetsdjungeln och främja organiseringen där. En idé i anslutning till projektet är att bygga upp ett servicecenter för hela FFC-rörelsen, där de unga och snuttarbetarna kan få stöd när de träder in i arbetslivet.
Arbete och studier måste kunna kombineras bättre
- En arbetspolitisk strategi för de kommande åren kunde, av flera olika skäl, vara att inte eftersträva en allmän förkortning av arbetstiden, utan att i själva arbetstiden integrera tid för arbetstagarna att förkovra sina yrkesfärdigheter och utveckla dem. Vi bör ändå samtidigt konstatera att det inte finns någon grund för att heller förlänga arbetstiden i vårt land. I den ovannämnda modellen går arbete och utbildning hand i hand genom en människas hela arbetskarriär. Låt oss bygga ett system där arbete och utbildning varvas till en sådan helhet, som krävs för en god anställning och ett bättre omställningsskydd.
- En annan väg kunde vara, att på ett vettigt sätt kombinera deltidsarbete med kompetenshöjande studier. Vi har ju det jämkade arbetslöshetsunderstödet som gör det möjligt att under arbetslöshet arbeta deltid. Varför inte bygga en modell, och utbildningstjänster som stöder den, där de som arbetar deltid sporras med bättre ersättningar än arbetslöshetsskyddet, om de kombinerar deltidsarbetet med yrkeskompetensfrämjande studier.
Inpo främsta alternativet, de allmänna förhöjningarna har inte mist sin betydelse
- FFC bereder sig inför olika slags avtalspolitiska alternativ men betraktar alltfort de breda ekonomiska och inkomstuppgörelserna som det främsta alternativet - inte som ett självändamål, utan för att de ger det bästa resultatet. I motsats till vad arbetsgivarna förefaller att tycka, har de allmänna förhöjningarna inte alls förlorat sin betydelse. De är viktiga också av den anledningen, att de är det enda sättet att garantera alla löntagare en reallöneutveckling.
- I likhet med övriga arbetsmarknadsorganisationer har FFC förbundit sig vid likalönsprogrammets målsättning, att minska den genomsnittliga skillnaden i kvinnors och mäns löner från nuvarande tjugo procent till femton procent före år 2015. Det här är inte möjligt, om man avstår från den solidariska lönepolitiken och istället strävar till att öka löneskillnaderna. En hållbar linje för lönepolitiken är att betala lika lön för lika eller likvärdigt arbete.
- Om den lokala avtalsverksamheten ska kunna vara jämlik, är det, enligt FFC, nödvändigt att förbättra de förtroendevaldas ställning, öka deras rätt till information och garantera deras verksamhetsförutsättningar. De senaste veckornas resultatlösa förhandlingar om de förtroendevaldas villkor visar att arbetsgivarna inte har en äkta vilja att utveckla den lokala avtalsverksamheten på lika villkor. Vi bör säga rent ut, att den lokala avtalsverksamheten kan byggas ut bara under förutsättning, att arbetsgivarna är villiga att förbättra de förtroendevaldas ställning och verksamhetsförutsättningar. I övriga fall kan man beteckna talet om en äkta lokal förhandlingskultur som tomt prat.
FFC önskar en uppgörelse om reformen av samarbetslagen
- De svåraste öppna frågorna i förhandlingarna om en reform av samarbetslagen, är alltjämt vår strävan att sänka storlekskravet på arbetsplatser som omfattas av lagen, från nuvarande trettio anställda, att göra förhandlingsprocessen mer öppen, rätlinjig och i högre grad sträva till att processen leder till enhälliga resultat. Vi önskar också tydligt integrera personalplaner och utbildningsmålsättningar, liksom principer för bruket av utomstående arbetskraft - hyresarbete och underleveranser - i samarbetsförfarandet. Samarbetslagen bör kunna bidra till en större förutsägbarhet beträffande arbetsplatsernas framtid. Dessa frågor har förhandlingarna hittills inte lyckats lösa.
- Lagen bör till sin karaktär vara en äkta samarbetslag istället för en konfliktlag. Det är ändå klart att lagreformen inte ens i bästa fall kommer att kunna uppfylla alla de förväntningar löntagarna helt berättigat ställer på ett jämlikare samarbete på arbetsplatserna. FFC strävar till att ro förhandlingarna i land - om det finns en chans att genomdriva de viktigaste målsättningarna.
- Det finns inga övertygande tecken på att det skulle löna sig att vänta på bättre tider i lagberedningen. Ett lagförslag som innehåller förbättringar för löntagarna, är i alla händelser möjligt att uppnå. Det är heller knappast klokt att skjuta fram ett avgörande till följande omgång av arbetsmarknadsförhandlingar - inför dem finns det ett otal andra viktiga frågor att driva. Landets regering har i sitt program utgått från att lagreformen ska förverkligas under den pågående valperioden. Därför vore det bra om ett lagförslag kunde läggas fram som regeringsproposition inför riksdagens höstsession.
Partier som vill sitta i regeringen borde ta ställning till trepartssamarbetet före valet
- Löntagarna har givetvis rätt att förvänta sig information om hur den kommande regeringen tänker sig den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiken och arbetslivets förnyelse och huruvida den kommer att förbinda sig vid en stark samarbetspolitik på trepartsbasis. Med andra ord, kommer den nya regeringen att fortsätta på samma trepartslinje som Lipponens I och II regering och Vanhanens nuvarande regering för sin del har förverkligat. Den här informationen vore bra att få före valet, av alla partier som önskar sitta med i regeringen.
- Under rådande omständigheter är det skäl att hålla sig till en allmän linje ifråga om formerna för nästa avtalsrunda och precisera dem i ett senare skede. Min enda förhoppning är att vi inte på något håll före nästa avtalsuppgörelse äventyrar möjligheterna till en bred och långvarig ekonomisk och inkomstuppgörelse. Tidsmässigt är det möjligt att behandla statens budgetförslag och arbetsmarknadsuppgörelsen samtidigt. Man bör ta hänsyn till omdömet, att det i framtiden finns en betydligt mindre marginal för lindrad inkomstskatt än det fanns när den nuvarande inkomstuppgörelsen ingicks.
- Arbetsmarknadsorganisationerna borde bereda sig på att i samband med att den nya regeringen bildas våren 2007, eller strax efter det, kunna svara på i vilken riktning vi önskar föra den nya arbetsmarknadsuppgörelsen och om vi har en gemensam vilja i saken.
