Brobyggare: Ordets evangelium
Dagarna före jul år 1945 var några egyptiska bönder ute för att leta efter gödsel till sina åkrar. Bäst som de grävde stötte de på en lerkruka, stor, uppemot en meter hög och dessutom omsorgsfullt förseglad.
Antagligen insåg de ganska snart att de hade hittat något som kunde vara av stort värde. Kanske guld? De öppnade krukan, och möjligen blev de besvikna, för inuti låg tretton läderinbundna papyrusböcker. Text, text, text, sammanlagt drygt 1200 sidor.
Hur som helst bestämde sig tre av bönderna, tre bröder, för att ta med sig fyndet. Då de kom hem höll deras mamma på att göra upp eld. Det ville inte riktigt ta sig, men då kom pojkarna så lägligt med sin skatt; en kruka full av papper. Hon tog en sida, hon tog två, och efter att ha eldat uppemot hundra sidor hade hon fått igång en riktigt präktig brasa.
Det de egyptiska bönderna stötte på i sin jakt efter gödsel är ett av världens viktigaste textfynd. Någonsin. Det har senare kommit att kallas Nag Hammadi-fyndet efter platsen krukan hittades på. När bönderna grävde upp krukan hade den legat gömd i närmare tvåtusen år, troligen nergrävd av människor som fruktade förföljelse och som var måna om att deras heliga texter skulle bevaras för eftervärlden.
Det handlar alltså om religiösa texter, och den kanske viktigaste av dem alla är Thomasevangeliet.
Thomasevangeliet är väl egentligen inte ett evangelium; det är alltså inte en text som berättar om Jesu födelse, lära, död och uppståndelse, utan den är helt inriktad på vad Jesus skall ha sagt. I etthundrafjorton utsagor, som de flesta börjar med orden ”Jesus sade”, får vi veta hur man, enligt Thomasevangeliets författare, ska leva, tänka och handla.
Vem som har skrivit ner Jesusorden är förstås svårt att veta. Visserligen finns det ett författarnamn, Didymos Judas Thomas, men vem han var är höljt i dunkel. Kanske någon som stod Jesus nära, kanske Thomas tvivlaren, lärjungen vi känner främst från Johannesevangeliet. Eller så någon som långt senare skrivit ner vad han hört, läst och kommit ihåg.
Kanske får vi det slutliga svaret en dag. Under kan ske. Bönderna hittade krukan, mamman gjorde upp eld med hjälp av innehållet, men råkade spara den text som var Thomasevangeliet.
Krukan som de tre bröderna hittat blev liggande. Troligen ägnade de inte texterna så mycket uppmärksamhet. De hade annat att tänka på. Samma år som de gjorde fyndet hade deras far blivit dödad, och nu ålåg det sönerna att utkräva hämnd. Så de var fullt upptagna. De gav sig av, hittade mannen som dödat deras far och högg av honom armar och ben, för att sedan slita hjärtat ur kroppen på honom.
Efter dådet var de tvungna att fly orten. Men innan de gav sig av lämnade de över krukan med dess innehåll till byns präst. Senare har papyrusböckerna tagit en vinglig färd via präster, laglösa och antikvitetshandlare och finns nu, sedan några årtionden tillbaka, placerade i relativ säkerhet och är dessutom tillgängliga för forskarvärlden – och för oss.
Thomasevangeliets första Jesusord lyder så här: ”Den, som finner uttydningen av dessa ord, skall inte smaka döden.” Thomasevangeliet fäster ingen som helst vikt vid den kroppsliga uppståndelsen, så vi kan knappast räkna med att orden ska ge oss evigt liv. Däremot kan vi kanske, i bästa fall, lära oss något om att leva.
Och vad mer kan man väl begära av en text?
Robert Åsbacka
