Brobyggare: En titt i kristallkulan
Och det gjorde han. Kort efter valet, som gick väldigt bra för Sverigedemokraterna, sjukskrev sig Jimmie Åkesson för utmattningsdepression. Jag vet, man borde inte på det här oblyga sättet framhålla att man haft rätt, men det är så sällan jag får rätt i diskussioner med min fru, så nu känner jag att jag måste passa på att dela med mig.
Att Jimmie Åkesson blev sjuk borde egentligen inte förvåna någon. Under lång tid har han mött öppet hat, dolt hat, blivit föraktad, spottad på, förringad, hånad. Man kan tycka illa om Sverigedemokraternas politik, och man kan tycka illa om deras partiordförande som har förvandlat partiet från en rörelse som under tidigt nittiotal marscherade fram under ivrigt sieg heilande, till ett parti som i dagsläget är Sveriges tredje största. Men jag har mycket svårt för förstå, och än mindre acceptera, de individer som i Åkessons sjukdom ser en möjlighet att ge honom ytterligare en spark i veka livet.
Som komikern Özz Nujen. När beskedet kom att Åkesson hade sjukskrivit sig på obestämd tid började det genast rycka i Nujens twitterfingrar: ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranoid ju...”
Jag antar att det där inte är ett uttalande Özz Nujen är vidare stolt över, så här i efterhand. Ibland går det ju lite snabbt. Men vad vet man. Det finns alltid de som är beredda att börja sparka när nån ligger ner.
I Aftonbladet läser jag att Åkessons sjukskrivning nu förlängts till den sista januari. Tidningen hänvisar också till ett brev Åkesson publicerat i SD-Kuriren där han skriver att han kommer tillbaka först när han tillfrisknat helt. Batterierna lär ska vara tomma.
När jag kollade upp det där visade det sig att det han skrev om batterierna och sjukskrivningen var författat redan i oktober, och att uttalandet nu valsat runt som om det varit nyskrivet. Som sagt, ibland går det fort.
Men hur som helst, i skrivande stund är det sista januari som gäller. Åkesson har då varit borta från det politiska arbetet i drygt tre månader.
I slutet på nittiotalet fick den dåvarande norske statsministern Kjell-Magne Bondevik samma diagnos som Åkesson. Också han sjukskrevs. Efter fyra veckor var han tillbaka, och 2001 omvaldes han som statsminister. Så det går.
Nu har Sverigedemokraterna att se fram emot ett nyval i mars. Risken är att de får gå till val utan ordinarie partiledare. För när jag tar en titt i min lilla kristallkula så ser jag inte skymten av någon Jimmie Åkesson. Den som däremot syns är Mattias Karlsson, partiets socialkonservativa chefsideolog som tillfälligt har tagit över partiledarskapet.
Men just nu är det tvärstopp, landet kan inte styras. Ingen vill förhandla med Sverigedemokraterna och blocken förhandlar heller inte med varandra.
Om drygt tre månader är det val, och senast då kommer förhandlingarna igång. Kanske Centerns Annie Lööf får den ursäkt hon begärt av Stefan Löfven, kanske Folkpartiledaren Jan Björklund kommer fram till att den rödgröna energipolitiken inte var en härdsmälta utan bara ett allvarligt utsläpp. Kanske Kristdemokraterna får några röster trots allt.
I mars får vi också se om det verkligen kan vara sant det jag tycker mig se djupt inne i min kristallkula: Socialdemokraternas Stefan Löfven och Moderaternas Anna Kinberg Batra sida vid sida på en välbesökt presskonferens.
Robert Åsbacka
