Brobyggare: Den flimrande rutans död

I och med internets uppkomst och utveckling har det pratats mycket om de traditionella etermediernas undergång. Den nya generationen inredningsarkitekter placerade inte en TV någonstans i hela lägenheten. I stället var datorn en självklarhet, men inte som något slags samlande medium för familjen. Om TV:n enligt den nya generationen har förlorat sin roll som gemensam fokuspunkt som familjen kan samlas vid på utsatta tider, blir vi som människor tvungna att samlas kring nya gemensamma upplevelser. Men vilka då?

Jag hoppas att det logiska svaret ska vara att individerna som har befriats från den programmerade tillvaron kring en programtablå ska bege sig ut i världen och uppleva den helt konkret i stället för via TV-rutan. Jag hoppas att vi som en följd av detta kommer att erbjudas ett större kulturellt utbud, att de unga ska intressera sig för konstutställningar, teater, idrott, klubbverksamhet av alla de slag. De sociala medierna har naturligtvis tagit över en del av tiden vi tidigare tillbringade vid TV-rutan, men dem kan man bära med sig ut i sin omgivning. Tyvärr verkar större mobilitet också leda till ett större behov av statlig kontroll, både i den virtuella världen och i den konkreta. Det här ser man i en större iver av politiker att försöka kontrollera debatten på nätet, och i det växande antalet privata väktare som patrullerar gatorna.

Förändring medför alltid en känsla av otrygghet. Det beror på att man vet vad man har, medan man inte kan vara absolut säker på vad man kommer att få. De traditionella etermediernas förutspådda död har beskrivits som en katastrof, men exakt varför kan ingen riktigt säga. Man har klagat på att internet och de sociala medierna hämmar de ungas sociala förmågor eftersom de chattar i stället för att prata med varandra. Användningen av datorn har dessutom en negativ effekt på de ungas förmåga att uttrycka sig i skrift och att analysera stora textmassor. Man är alltså orolig för att unga skriver och läser mindre. I själva verket har både skrivandet och läsandet ökat bland de unga. Skillnaden är att man gör det på nätet. Jag skulle också våga påstå att unga uttrycker sina känslor mera i dag. De delar mera lättvindigt med sig av sina upplevelser. De kanske gör det anonymt på nätet, kanske bara genom att klicka på en ”gilla” eller ”ogilla” knapp, men bättre det än inte alls.

Under de senaste åren har också jag lämnat TV-tittandet åt sitt öde. Att ha ett alternativ att välja bort eller skjuta upp tittandet till senare=aldrig, har fått mig att bege mig ut i min omgivning allt mera. För om man ska vara riktigt ärlig är det sociala rummet verkligen verkligheten. Det är delade upplevelser i den påtagliga verkligheten, inte den virtuella. Den virtuella verkligheten kan hjälpa till att mobilisera folk och uppmuntra dem till att delta i verkliga sammanhang mera än tidigare. Sådan aktivitet har alltid varit ett hot mot den styrande eliten. Då är det bättre att passivera folk framför den flimrande rutan.