Brobyggare: De små, avgörande skillnaderna
En bokmässa ordnades i Frankfurt denna höst. Det var en stor bokmässa. Världens största. Ett litet land var hedersgäst, temaland, och fokus i de tyska medierna låg på detta lilla land. Det lilla landet var Finland. Gamla rekord gällande medial uppmärksamhet bröts och ersattes av nya. Intresset för Finnland.Cool. var enormt.
Under öppningsceremonin talade sju personer varmt om och för litteraturen inför en samlad skara av författare, journalister och representanter från den internationella förlagsvärlden. Av dessa sju personer var fyra tyskar, bland annat Frankfurts borgmästare, och tre var från Finland, en av dem var vår president Sauli Niinistö.
Sex av de sju personerna som hade äran att hålla tal var män, och den enda kvinnan var Sofi Oksanen. Oksanen talade inte bara för att hon var kvinna, utan för att hon är Finlands mest framgångsrika författare just nu.
Oksanen pratade politik, Niinistö pratade vitt och brett om litteraturen. Han räknade upp en lång rad finländska författare som ska föra den finländska litteraturen ut i världen. Samtliga av dem var unga kvinnor, alla finskspråkiga. Inga finlandssvenska författare nämndes i hans tal, och i Oksanens nämndes två Fredrikor, båda mera än hundra år gamla. Resten av författarna hon nämnde var finskspråkiga.
I en paneldiskussion där jag deltog pratade jag om att Niinistö i sitt tal helt hade glömt finlandssvenskarna och lyckades uppröra den finländska ambassadören i Tyskland. Den polerade fasaden ska hållas blank och fri från skitstänk alltid när vi rör oss utomlands. Uppriktighet räcker i internationella sammanhang inte långt.
Efter invigningen av Finlandspaviljongen stod fem finska författare, alla lika omskrivna, berömda, översatta, viktiga och fantastiskt skickliga, och diskuterade med varandra. En reporter från Helsingin Sanomat kom förbi. Han bad de två ”pojkarna” komma med på en intervju på ett fullständigt nonchalant sätt, trots att det inte alls hade varit svårt att uppfylla någon slags besynnerlig journalistisk grundtanke om att sträva efter en jämn könsfördelning av intervjuobjekten. Av de fem författarna i samma klunga var tre kvinnor. Jag vågar till och med påstå att de kvinnliga författarna i gruppen var mer framgångsrika.
Det är inte alls ovanligt att manliga författare anses vara mer intressanta att prata med och får flera och större intervjuer i våra inhemska medier. Samtidigt skriver de bekvämare, mera tandlösa böcker som får ljumma recensioner, medan deras kvinnliga kollegor jobbar i det tysta, översätts mera, får lysande recensioner och vinner de stora priserna oftare (under de senaste åren). Niinistö nämnde också att det är på dessa, kvinnliga författares axlar som den finska litteraturens framtid vilar. Ändå denna skevhet i representation. Denna mediala favorisering av de manliga kollegorna. Valet av festtalare bland viktiga, men ack nog så gråa gubbar.
Det är inget fel på könskvotering då det finns ett underlag av kunniga, skickliga och intressanta personer av båda könen som kan göra jobbet lika bra. Då väljer vi tre kvinnliga festtalare och tre manliga, och sedan en Sofi Oksanen. Då väljer Hesaris reporter att prata med en kvinnlig författare och en manlig. Då använder varken presidenten eller Oksanen ordet ”kvinnolitteratur” i sina festtal.
För hela idén är ju att det inte ska göras så stor skillnad. Att vara författare är inte gynekologi. Och att nämna finlandssvenska författare, ens en enda, i ett öppningstal under en bokmässa med Finland som temaland är inte hjärnkirurgi. Det borde inte vara så svårt. Speciellt inte för Sauli Niinistö.
Johanna Holmström
