Brobyggare: Apropå språkstudier

Min franska är inte den bästa. Eller för att vara helt ärlig: den är inte alls. Jag kan någon enstaka fras, som ”det regnar”, ”mycket bra” och ”tack”. Den enda sammanhängande fras jag kan påminna mig är A la recherche du temps perdu. Det betyder ”På spaning efter den tid som flytt”, och är titeln på en roman av Marcel Proust.

Med de språkkunskaperna klarar man sig möjligen på en litteraturvetenskaplig efterfest, men inte på de franska landsvägarna. En vän och jag skulle köra från Beauvais till Le Mans, och på vägen tråckla oss igenom Paris. Det gick bra, men någonstans i Paris västra delar hade alla franska namn och skyltar fått oss så pass förvirrade att jag såg mig tvungen att blinka höger och styra in på närmsta gård där vi såg två män stå och lasta en kärra.

Jag pratar svenska, finska, engelska, kan i yttersta nödfall hanka mig fram på tyska. Min vän pratar jiddisch, engelska, italienska, svenska. Männen pratade franska. Bara franska. Och jag kom att tänka på min skoltid.

För det var så att när jag en gång för väldigt länge sedan började gymnasiet, hade jag bestämt mig för att välja franska som främmande språk. Dessvärre kunde man inte börja läsa franska på Nykarleby gymnasium just det läsåret. Så i stället fick jag ta det andra alternativet: latin.

När jag en bit in på andra terminen meddelade att jag skulle hoppa av gymnasiet och i stället gå till sjöss, var det en av mina mer positivt lagda klasskamrater som menade att mina språkstudier trots allt inte var helt bortkastade; det kunde ju hända att båten jag mönstrade på skulle hamna i Latinamerika.

Jag gick till sjöss, och inte i något av alla de länder vi besökte hade jag någon som helst nytta av mina latinkunskaper, hur mycket jag än rabblade meningar som Philo, amicus Metelli, e Graecia in Italiam navigabat.

Själv kom jag aldrig likt Philo att segla till Italien, vi svepte förbi ett par gånger, på väg till och från Svarta havet. Mest uppehöll vi oss i östra Afrika. Där talades det franska.

Men var då latinstudierna helt bortkastad tid? Knappast. Jag skulle i somras ha haft större nytta av franska, utan tvekan, och min vän och jag skulle sannolikt ha nått vårt mål några timmar tidigare än vad vi nu gjorde. Men jag har ändå en känsla av att allt man lär sig vad gäller språk, stora som små, gamla som unga, är hemåt. Förr eller senare kommer man att behöva det.

Fast vad gäller latinet går jag ännu och väntar, envist rabblande Sicilia est insula. Sicilia et Sardinia sunt insulae. Italia est paeninsula.

En bekant till mig som har en bastu invid strandkanten sa en gång så här: man ångrar aldrig ett dopp! Jag vill tro att detsamma gäller för språk.

Robert Åsbacka