Riksförlikningsmannen blev riksmedlare – är förtroendeman nästa titel som blir könsneutral?
Regeringens kraftigt kritiserade begränsningar av strejkrätten trädde i kraft i maj. Samtidigt ändrades en liten – men för svenskspråkiga relevant – formulering i lagstiftningen. Ändringen gjordes i den svenskspråkiga versionen av lagen om medling av arbetstvister, där titeln riksförlikningsman byttes ut mot riksmedlare. Samtidigt bytte riksförlikningsmannens byrå namn till riksmedlarens byrå.
Syftet var förstås att göra titeln könsneutral – vilket den finskspråkiga titeln valtakunnansovittelija redan tidigare har varit. Enligt uppgift var det den nuvarande riksmedlaren Anu Sajavaara som konkret tog initiativ till att ändra den svenskspråkiga titeln, men många har varit av samma åsikt. Jag är en av dem som i flera år har argumenterat för att byta ut titeln. Jag tycker att det finns flera anledningar till att riksmedlare är bättre. Den nya titeln är till exempel kort, smidig och lätt att förstå. Det handlar alltså inte bara om att den är könsneutral, även om också det är viktigt.
Det här är en del av en större förändring inom språket och samhället. Ungefär samtidigt som riksförlikningsman blev riksmedlare i lagen, kom Inrikesministeriet med en rekommendation om att ersätta brandman med räddningsperson. Också den diskussionen har pågått länge, och det har varit svårt att hitta en smidig svenskspråkig motsvarighet till finskans pelastaja. Många tycker säkert att räddningsperson känns klumpigt, och i Sverige används fortfarande brandman, så den titeln kommer säkert att leva kvar vid sidan av den nya i svenskan i Finland.
Också i arbetsmarknadens svenska språknämnd Fackterm har vi i flera år diskuterat olika termer och titlar som slutar på -man. Fackterm är en grupp som består av bland annat översättare och kommunukatörer som jobbar med svenska språket vid arbetsmarknadsorganisationerna. I gruppen ingår också representanter för svenska språkenheten vid statsrådets kansli, Kommunförbundet och Institutet för de inhemska språken. Fackterm jobbar för att det svenska arbetsmarknadsspråket i Finland ska vara korrekt och begripligt, och att alla aktörer ska använda samma termer på svenska. Fackterms finsk-svenska arbetsmarknadsordlista omfattar för tillfället mer än 1600 finskspråkiga arbetsmarknadstermer som har översatts till svenska.
Inom Fackterm välkomnade vi den nya titeln riksmedlare. Som jag redan nämnde är den kort och lätt att förstå. Dessutom används medling framom förlikning i motsvarande sammanhang i Sverige. Där sköts medlingen i arbetskonflikter av medlare som utses av Medlingsinstitutet. Någon riksmedlare finns dock inte i Sverige, utan Medlingsinstitutet leds av en generaldirektör. I Norge är Riksmekleren namnet på både institutionen och personen.
Det finns en annan viktig arbetsmarknadsterm som slutar på -man som har väckt diskussion. Jag syftar förstås på förtroendeman och finskans luottamusmies. Vissa fackförbund (bl.a. Teme och Journalistförbundet) har ersatt titeln med förtroendeperson och luottamushenkilö, men det finns ett problem. Den titeln redan är upptagen som samlingsbegrepp för förtroendeman, arbetarskyddsfullmäktige och andra förtroendevalda arbetstagarrepresentanter.
Det behövs alltså en annan term. I Sverige finns termen facklig förtroendeman visserligen inskriven i lagen, men i praktiken är det vanligare att man talar om fackombud när man syftar på den person som representerar arbetstagarna på arbetsplatsen. Jag tycker själv att fackombud kunde introduceras i Finland. I synnerhet eftersom förtroendemannen uttryckligen representerar de fackligt anslutna arbetstagarna på arbetsplatser som omfattas av ett kollektivavtal. På arbetsplatser som inte har kollektivavtal kan personalen utse ett förtroendeombud till sin representant.
I dagsläget kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan en förtroendeman och ett förtroendeombud. Då kunde det vara tydligare att använda fackombud för de arbetsplatser som omfattas av kollektivavtal (där arbetstagarna och arbetsgivarna alltså är organiserade), och förtroendeombud för de arbetsplatser där det inte finns kollektivavtal (där parterna inte är organiserade).
En ändring av den här titeln sker knappast i en handvändning, för titeln borde bytas ut i såväl lagstiftningen som ett stort antal kollektivavtal. Dessutom borde man hitta en fungerande motsvarighet på finska. Men det är viktigt att diskutera de förändringar som sker i språket och försöka hitta bra termer i god tid.
