Brobyggare: Galna män

I svenska medier har två rättsfall dominerat under sensommar och tidig höst: norska Anders Behring Breivik och svenska Sture Bergwall/Thomas Quick.

För Breivik, som i slutet av augusti dömdes till lagens strängaste straff för 77 mord, var det väldigt viktigt att bli sedd som tillräknelig. Hade han dömts som otillräknelig skulle mycket av det han velat uppnå riskerat att falla. Han vill att vi ska se en äkta Tempelriddare när vi ser honom, inte en Don Quijote, Riddaren av den sorgliga skepnaden som kämpar mot sin egen förvridna världsbild.

Nu vill Breivik titulera sig författare och sitta i sin cell och fortsätta kampen mot mångkultur, feminism, demokrati och allt vad det nu kan vara.

Hans världsbild är formad och klar, nu ska den bara stärkas och byggas på. Det är livsviktigt för honom, för den dagen bygget faller då faller också han. Därför kommer han att noga välja sin litteratur och sitt umgänge på nätet, i den mån han får tillgång till det. Motröster kommer han kanske att bemöta, men inte lyssna till. Det skulle vara alltför farligt.

När Don Quijote byggde sin världsbild gjorde han det genom att överkonsumera riddarromaner. Han satt ensam på sin kammare och försummade hem och hushåll medan världen i hans huvud växte. Till slut var den formad och klar, och han kunde bege sig ut och kämpa mot förfallet och fördärvet. Så gjorde också Breivik. Och kanske vågar vi hoppas att även Breivik en dag tar avstånd från såväl efterföljare som sitt yngre jag och likt Don Quijote slutligen säger: ”Visst: jag var galen, och nu är jag klok.”

Det ändrar inget, det förlåter inget, men för någon enstaka kan det kanske vrida världen på rätt köl igen. Och det kan vara viktigt.
Också Sture Bergwall säger sig vara frisk i dagsläget. Just nu är han inlåst på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, Dalarna. Där har han vistats i årtionden. Om honom har journalisten Hannes Råstam skrivit en bok som nyligen kom ut, postumt. Råstam avled i cancer tidigare i år.

Det var på Säter Sture Bergwall erkände sitt första mord i början på nittiotalet. Sedan följde erkännande på erkännande och snart var han uppe i ett trettiotal. Så småningom dömdes han för åtta. Nu har han tagit tillbaka allt och hävdar att han aldrig har begått några mord, vare sig de han dömts för eller några av alla de andra han genom åren erkänt.

Anledning till att Bergwall, eller Quick som han då kallade sig, en gång började bekänna var, kan man säga, mycket mänsklig. Han ville bli någon. Han ville bli sedd och tagen på allvar, han ville föra intellektuella samtal. Och framförallt: han ville gå i psykoanalys.

Quicks erkännande av grovt våld ledde till att han fick terapi och stark medicinering. I terapin drog han fram nya mord som i sin tur gav mer terapi och mer medicinering. Snart hade han satt igång ett skeende som han själv inte hade kraft nog att stoppa.

Och den stora frågan i sammanhanget är: varför stoppade ingen annan det? Ett möjligt svar är att alla, terapeut, åklagare, undersökningsledare, minnesforskare, drog åt samma håll. Det fanns ingen motröst, och de motröster som försökte göra sig hörda var det ingen som lyssnade till.
Som när Don Quijote gjorde sig beredd att anfalla vad han trodde var hiskeliga jättar, och hans vapendragare sa:

”Husbond får ursäkta, men det vi ser där borta är inte jättar, utan väderkvarnar.”

”Det märks”, sa Don Quijote då, ”att du inte vet något om riddaräventyr.”

Och så höjde han sin lans och stormade vidare.

Robert Åsbacka