Aktiviteten avgör

Söker man genom fackmedlemskap trygghet i ett osäkert arbetsliv eller går man med för att man vill vara aktiv tillsammans med andra, påverka och rätta till missförhållanden på jobbet? Merparten av medlemmarna kryssar för det första alternativet och allt fler struntar helt enkelt i att bli medlemmar. Om man vill ha en ändring i det här, måste fackföreningsrörelsen först förändras.

I Metallarbetarförbundet pratar man inte om medlemsrekrytering utan om organisering. Med organisering syftar man till att arbetstagarna är aktiva på sin arbetsplats.

– Vi försöker inte sälja medlemskap i förbundet utan vi försöker aktivera folk. Vi lyssnar på arbetstagarna och utgår från det som intresserar dem. Vi kommer inte till arbetsplatsen med en färdig agenda, utan tar reda på vilken fråga i arbetsgemenskapen som motiverar de anställda att bli aktiva, säger Aslak Haarahiltunen, sekreterare för medlemsrekryteringen.

Målet är att få arbetstagarna att tänka ”vi är förbundet”. En tanke som i dagsläget inte alls är självklar.

– Man tror lätt att förbundet är en aktör utanför arbetsplatsen. Förbundets uppgift är emellertid att entusiasmera och sporra folk att vara aktiva tillsammans på jobbet.

Metallförbundets medlemsantal har sjunkit under de senaste åren. På den kongress som hölls i juni beslutade man att starta ett organiseringsarbete.

Just nu funderar man i många FFC-anslutna förbund på hur man kan föra organiseringen framåt. Det här behövs eftersom organiseringsgraden länge varit på väg nedåt. Tendensen oroar, även om vi inte har en dramatisk förändring och även om Finland fortsättningsvis är den ledande nationen internationellt när man ser till organiseringsgraden, säger FFC:s organisationschef Eija Harjula.

Av medlemmarna i de FFC-anslutna förbunden är 70 procent över 55 år. Organiseringsgraden har sjunkit allra mest i de unga åldersklasserna och bland personer med kortjobb.

Harjula är bekymrad över att de unga inte går med i facket trots att de enligt enkäterna mestadels har en positiv inställning till fackföreningsrörelsen. Orsaken till motsättningen kan enligt Harjulas mening inte enbart vara att man inte erbjudit ungdomarna medlemskap.

– Finns det strukturella problem bakom som har att göra med fackföreningsrörelsens verksamhet? Lyckas vi tilltala folk eller finns det något i vårt sätt att arbeta som borde ändras, frågar sig Harjula.

Hon menar att folk blir medlemmar när fackföreningsrörelsen träder fram som försvarare av vardagliga konkreta frågor i folks liv. Till exempel servicefacket PAM:s endagsstrejk våren 2010 ledde till en uppgång i organiseringen.

Att möta människor

Inte minst inom PAM har man grubblat mycket på organiseringsarbete. Av förbundets 200 000 medlemmar har man en årlig omsättning på 25 000 medlemmar, och av medlemmarna är 60 000 under 31 år.

– Medlemsrekrytering är ingen raketvetenskap, det är i grund och botten fråga om en så enkel sak som att möta människor och prata med dem, säger organisationschef Heidi Lehikoinen.

Hon tycker att det inte lönar sig att marknadsföra medlemskapet endast med enstaka frågor som t.ex. det inkomstrelaterade utkomstskyddet eller medlemsförmånerna. En rabatt på bensinpriset värmer inte om saker och ting är åt skogen på arbetsplatsen.

– Det bästa argumentet för medlemskap är allmängiltigt: om du överhuvud taget är intresserad av det som händer i ditt liv, gå med i förbundet. Det finns saker att förbättra på alla arbetsplatser och facket kan hjälpa till med det.

Det är viktigt för folk att fackföreningsrörelsen syns och är aktiv på arbetsplatserna. Det här har kommit fram under PAM:s populära veckor ute på fältet. Heidi Lehikoinen säger att målet för veckorna inte bara är att rekrytera nya medlemmar utan att göra förbundet känt och aktivera folk att göra något tillsammans.

Aslak Haarahiltunen tror inte att organiseringsgraden kan fås att öka med speciella knep eller kampanjer. Det behövs ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att arbetstagarna själva ska aktiveras.

Metallförbundet börjar utbilda organisatörer som får i uppgift att skapa dialog och förtroende på arbetsplatserna mellan de anställda och förbundet liksom att sporra människor till aktivitet.

Bredare axlar

Förtroendemannen ger förbundet synlighet på arbetsplatsen och det påverkar i vilken mån arbetstagarna går med i facket. Enligt en undersökning som Metallförbundet gjort hör 90 procent av arbetstagarna till förbundet på arbetsplatser som har en förtroendeman. På arbetsplatser utan förtroendeman är organiseringsgraden nere på 50–60 procent.

Både Heidi Lehikoinen och Aslak Haarahiltunen anser att medlemsrekrytering hör till förtroendemännens uppgifter, men man ska inte skuldbelägga dem om de inte hinner träffa alla nya arbetstagare. I stället bör den aktiva kärntruppen inom fackföreningsrörelsen bli större. Ansvaret för verksamheten måste läggas på bredare axlar än i dag.

I alla branscher finns allt fler arbetsplatser utan förtroendeman eller så täcker förtroendemännens verksamhetsfält flera olika arbetsplatser. Också av den anledningen bör man inte lämna organiseringsarbetet att skötas enbart av förtroendemännen, konstaterar Lehikoinen och Haarahiltunen.

Eija Harjula anser att arbetet för att höja organiseringsgraden trots allt borde höra till förtroendemännens viktigaste uppgifter. Som stöd behöver de utbildning där man tar upp hur man möter människor och samtalar med dem.

Rädslan måste besegras

Eija Harjula hoppas att ett fackmedlemskap ska vara en normal och naturlig del av arbetslivet.

– Ett medlemskap är en god sak som arbetstagaren borde vara stolt över.

Trenden går dock i en annan riktning. Den ökade osäkerheten i arbetslivet och rädslan för att förlora jobbet ger näring åt försiktighet. Man ställer inte gärna till med hallå om missförhållanden på arbetsplatsen, och alla anställda vågar inte ens nämna att de hör till facket.

– På många arbetsplatser är rädsla den dominerande känslan hos arbetstagarna och den här rädslan måste fackföreningsrörelsen kunna besegra, säger Aslak Haarahiltunen.

Han menar att fackföreningsrörelsen ständigt måste påminna om att arbetstagarna har rätt att ta tag i problem på arbetsplatsen. Det ingår i en fungerande demokrati.

– Hos fackföreningsrörelsen förutsätter det en sund självkänsla och en större risktagningsförmåga än i dag.

Heidi Lehikoinen menar att fackföreningsrörelsen modigare borde föra fram sådant där den är oslagbar: kollektivavtalsförhandlingar, intressebevakning på arbetsplatserna och satsningar på ett bättre arbetsliv. Det här är trumfkort också inom medlemsrekryteringen.

Pirjo Pajunen