Vi behöver en rättvis övergång till ett samhälle som fungerar på klimatets villkor – Idéer och lösningar finns, nu gäller det att agera!

Klimatet. Kris, förändring, eller mycket ståhej i onödan? Oavsett var man står i klimatdebatten, är det mycket på gång. Människor klimatstrejkar på gatorna, FN och EU ordnar möten och drar upp stora riktlinjer, vårt nya regeringsprogram har beaktat klimatfrågor som aldrig förr – men vad händer konkret och hur berör det mig, er, oss som arbetstagare, i fackförbund och inom fackföreningsrörelsen?

Jag deltog i evenemanget Helsinki Climate, där en stor publik hade samlats för att höra inhemska och utländska politiker, forskare och aktivister diskutera temat klimatförändring. Det var, kanske konstigt nog, en överraskande optimistisk upplevelse. Visst, det framkom klart och tydligt att klimatkrisen – med betoning på ”kris”, inte ”förändring” – är här och pågår överallt i världen och att läget är akut. Ingen i salen ifrågasatte detta.

Men – och här kommer optimismen – ingen ifrågasatte heller vår, vare sig mänsklighetens eller i synnerhet oss finländares, förmåga att ta saken i egna händer och motarbeta krisen. Information, teknik, idéer och till och med lösningar finns – nu gäller det att agera. Vi måste lägga på ett kol (eller då helst någonting annat än kol).

Finland ligger högt på listan över länder med teknisk kunskap och innovationsförmåga. Vi har företag som kan exportera och sprida klimatvänligare lösningar i världen. Som EU:s ordförandeland kan vi agera exempel för världen och göra skillnad på Europanivå. Klimatrörelsen som bubblar friskt både i Finland och runtom i världen fortsätter påminna beslutsfattare om att ta miljöfrågor i beaktande. 

Det är både själva klimatförändringen, men också de åtgärder som tas för att bekämpa den, som kommer att ha kännbara följder på arbetslivet. Hos oss kommer det att synas tydligt inom till exempel energiproduktion och transport. Där är det fråga om inget mindre än att lösgöra vår ekonomi från fossila bränslen, med allt vad det innebär.

Men vi får även räkna med många fler indirekta förändringar. Institutet för hälsa och välfärd THL har påpekat (på finska) att klimatförändringen ställer nya krav på vår hälsovård, att hälsoklyftorna mellan olika befolkningsgrupper hotar att öka och att klimatflyktingarna kan bli fler. Dessutom medför klimatförändringen nya krav på infrastruktur och mycket annat som min fantasi och förutseendeförmåga inte i detta skede räcker till för.

Samtidigt gäller det att ta vara på de möjligheter som nya innovationer kan föra med sig inom till exempel klimatvänlig mat- och energiproduktion. Som en av talarna på Helsinki Climate uttryckte sig: I Finland har vi råd och kunnande – varför skulle vi bara göra det som är enkelt? Allt detta kommer att synas i våra arbeten, på gott och ont. 

Var står fackförbunden i klimatsammanhanget? Det varierar. Själva klimatfrågan anses vara viktig. Men till exempel klimatstrejken som fenomen väcker blandade känslor. På global och internationell nivå finns det ändå starkt fackligt stöd för klimatstrejken.

Pia Björkbacka från fackcentralen FFC konstaterar i ett blogginlägg (på finska) att det ur FFC:s synvinkel ter sig klokare att låta regeringen arbeta på sina ambitiösa klimatmål än att gå med i strejkåtgärder. En del arbetsplatser stöder klimatstrejken, medan arbetstagare på andra håll kanske funderar på alternativa sätt att stöda ändamålet utan att direkt strejka. FFC kommer att stöda klimatstrejken den 27 september genom att bjuda deltagarna i Helsingfors på vegansk ärtsoppa.

Dessutom kan arbetarrörelsen kanske också med viss stolthet begrunda hur konceptet ”strejk” har tagits i bruk i klimatfrågan och hur effektivt det har visat sig vara.

Vad tycker jag, såhär efter Helsinki Climate och inför FN:s klimatkonferens och den samtidigt stundande globala klimatstrejken? 

Praktiskt talat, då de klimatrelaterade kraven på samhället i vilket fall som helst kommer att påverka arbetslivet – finns det någon orsak för facket att inte aktivt vara med redan i förberedelserna av denna process? Kort sagt nej. I och med denna stora omstrukturering av ekonomin kommer även arbetet självt att förändras, men inte försvinna helt.

Vissa jobb kommer inte längre att behövas, men nya jobb uppstår i stället. Då behövs nya stödformer och möjligheter till omskolning. Hela samhället måste inkluderas i detta. Det är vad som kallas ”just transition”, en rättvis övergång till ett samhälle som fungerar på klimatets villkor. Och här har vi en av fackförbundens viktigaste roller i detta sammanhang – att följa med övergången ur den arbetande människans synvinkel.

Jag kunde sätta punkt här. 

Men utöver kall logik håller även idealisten i mig med det som konstaterades på Helsinki Climate – alla behövs för en rättvis övergång till en hållbar livsstil. Vi behöver absolut föregångare, diskussionsväckare och inspiratörer, regeringar och aktivister. Men utan Oss Vanliga Människor, av vilka de flesta befinner sig i arbetslivet, kommer vi inte att kunna genomföra den väldiga process som krävs för ett människo- och miljövänligt samhälle. Och arbetande människor kan göra sin röst hörd genom sina fackförbund.