Skomakarens läst: Ett år med många beska soppor

För drygt ett år sedan, då Centern vann riksdagsvalet och Juha Sipilä blev statsminister, visste vi i arbetarrörelsen att vi skulle ha tunga år framför oss. Sipiläs regering ville få Finland i skick med sitt samhällsfördrag och ville förlänga arbetstiden med hundra timmar per år. Då var ingredienserna till den första soppan klara – men fler soppor har det hunnit bli under det gångna året.

Som många säkert kunde vänta sig gick arbetstagarsidan inte med på Sipiläs första förslag till samhällsfördrag och då tog regeringen fram de sorliga tvångslagarna, det vill säga tvingande lagstiftning som skulle ha försämrat löntagarnas arbetsvillkor ännu mera. Det blev en stor #STOP-demonstration, flera förslag och motförslag efter varandra, otaliga timmar med förhandlingar och till slut ett förslag om ett konkurrenskraftsavtal. Avtalet godkändes slutligt i juni, och det innebär förhoppningsvis lugnare tider på avtalsfronten.

En annan soppa blev det när regeringen, trots alla vallöften, bestämde sig för att skära ner yrkesutbildningens resurser med 190 miljoner euro redan under nästa år. Antalet antagna förstaårsstuderande inom yrkesutbildningen sjunker med många tusen trots att vi redan i dag har 110 000 unga som saknar utbildning efter grundskolan.

Regeringen har motiverat nedskärningarna med den kommande utbildningsreformen. Men det verkar som om snålheten bedrar visheten, för trots att reformen ska förverkligas först år 2018 så genomför man nedskärningarna redan nästa år.

En soppa som politikerna har kokat ihop redan en längre tid är social- och hälsovårdsreformen. Regeringen har bestämt att det ska inrättas 18 självstyrande landskap som ska anordna social- och hälsovårdstjänsterna. Reformen borde enligt regeringen förbättra servicen och kvaliteten, öka individens möjligheter att välja sin vårdplats, minska skillnaderna i välfärd och hälsa mellan människor samt hålla kostnaderna under kontroll. Hur jag än har försökt har jag inte uppfattat reformen i sin helhet. Det jag har förstått är att den privata sektorn får en större roll. Staten sparar kanske pengar, men hur går det för klienterna? Hur mycket dyrare blir det för dem? Den som lever får se…

Statens ägarpolitik, oändligt många samarbetsförhandlingar vid Posten, nedskärningar vid VR, skatteparadisen och Nordea – listan kan göras hur långt som helst – har varit ingredienser i flera andra soppor som vi har fått smaka på under det gångna året. Det som har varit gemensamt för alla soppor är att de har varit beska för arbetstagarna. Vi får bara hoppas att höstens skörd medför något som smakar gott även för oss.

Katja Kaivonen