Ledaren: Kärt barn har många namn – och faddrar

Liinamaa. UKK. Hämäläinen och Laatunen. Lindblom. Miettunen. Somerto och Oivio. Pekkanen. Kallio. Ihalainen och Kahri.

Alla har de fått ge namn åt inkomstpolitiska avtal som ingåtts från och med 1968. Och många har avtalen varit. Fram till 1990 ingicks 16 inkomstpolitiska avtal, 12 av dem s.k. centrala och fyra på förbundsnivå. Efter det har centrala avtal varvats med förbundsvisa.

En bit in på 2000-talet blev termen inkomstpolitik ett rött skynke för arbetsgivarna. Avtalen skulle helst ned ända på arbetsplatserna. Lyckades det inte så kunde produkten i varje fall döpas om. Häromåret fick vi så ett ramavtal. Och i höstas föreslog FFC:s ordförande Lauri Lyly ett ettårigt sysselsättningsavtal som en förlängning av ramavtalet.

Men nix, det dög inte heller för motparten. Efter att först helt gett ett centralt avtal kalla handen signalerade plötsligt den nye arbetsgivarbasen Jyri Häkämies grönt för ett dylikt i mars i år. Kanske blev det dock bara en vintersaga och stoppas in i malpåsen igen.

Då arbetsmarknadsparterna parkerade sig vid samma bord tycktes ordet förhandlingar ha blivit tabubelagt. För att förta stundens allvar – eller för att mildra besvikelsen – talades det nu om sonderingar.

Kanske får vi räkna med ytterligare en nedtrappning av ambitionsnivån till hösten: diskussioner som ett första steg mot sonderingar.  Lyly har myntat uttrycket en koordinerad uppgörelse. Föga sannolikt verkar det dock just nu att raden av inkomstpolitiska avtalsfaddrar utökas med Häkämies och Lyly.

Ingegerd Ekstrand