Lagen är inte likadan för alla – vissa blir helt utan semester

En del av dem som arbetar får inte alls njuta av semester med lön. Till den gruppen hör ensamföretagare och personer som arbetar genom att ta emot uppdrag via olika applikationer. Också längden på anställningsförhållandet påverkar hur mycket semester man tjänar in.

– FFC:s målsättning är att man ska tjäna in lika mycket semester oberoende av hur länge man har varit anställd, berättar Anu-Tuija Lehto som är jurist på FFC.

Hon representerar FFC i den arbetsgrupp som på trepartsbasis bereder en reform av semesterlagen.

Just nu säger lagen att arbetstagare som har varit anställda i mer än ett år tjänar in två och en halv semesterdag för varje månad. De som har varit anställda i mindre än ett år tjänar in endast två semesterdagar per månad.

Enligt Anu-Tuija Lehto ska arbetsgruppen också ta ställning till frågor som berör atypiska anställningar – bland annat att arbetsgivaren inte ensidigt skulle få fatta beslut om att ”betala bort” den semester arbetstagaren har tjänat in under en visstidsanställning.

Lagen har redan länge gjort det möjligt för visstidsanställda att flytta sin semester till nästa anställningsförhållande, om arbetet fortsätter med samma arbetsgivare. Men arbetsgivarna går inte alltid med på det här, utan betalar ut semesterersättning i stället för att ge semester.

– Åtminstone då när arbetet fortsätter hos samma arbetsgivare borde arbetstagaren få bestämma om den intjänade semestern ska överföras till nästa anställningsförhållande, konstaterar Lehto.

FFC vill att också snuttjobbare inom plattformsekonomin ska få semester

FFC:s utvecklingschef Juha Antila hoppas att ensamföretagare som utför uppdrag via olika mobilappar i framtiden kunde omfattas av semesterlagen.

– Inom plattformsekonomin och uppdragsbaserade arbeten har man problem eftersom man inte tjänar in rätt till semester eller lön för semestertiden. Dessutom har de här personerna samma problem när det gäller många andra förmåner, konstaterar Antila.

I andra länder har det redan förts rättegångar där man har slagit fast att personer som jobbar via olika plattformar omfattas av ett anställningsförhållande. Därmed har man gjort tolkningen att de har rätt till rätt till samma semesterförmån som löntagare.

– I Storbritannien har man redan haft rättsprocesser om rätten till semesterersättning. De har oftast resulterat i att personerna har rätt till semesterersättning eftersom deras ställning är osjälvständig, det vill säga de arbetar som om de vore anställda, berättar Antila.

Den nuvarande lagen strider mot arbetstidsdirektivet

Att man nu har bestämt att den finländska semesterlagen ska förnyas beror på att EU-domstolen har slagit fast att lagstiftningen strider mot EU:s arbetstidsdirektiv.

– Det här är den viktigaste orsaken till reformen. Vi måste ha en lag som motsvarar besluten i EU-domstolen, slår Anu-Tuija Lehto fast.

Det handlar om hur man ska tjäna in semester när man är sjuk.

– I Finland tjänar man in semester för endast 75 dagar under sjuklighet. Enligt EU-domstolen ska man tjäna in semester under hela den tid man är sjuk och dessutom under rehabilitering.

 

Arbetsgivarsidan betonar att reformen ska vara kostnadsneutral, alltså att den inte ska leda till att kostnaderna för arbetsgivarna ökar.

– Vi utgår inte från det här. FFC:s mål är att förbättra tryggheten för arbetstagarna och att avskaffa orättvisorna i lagen.

Enligt arbets- och näringsministeriets beräkningar skulle kostnaderna per arbetstagare stiga med uppskattningsvis några hundradels procent om man ändrade intjäningsreglerna i samband med sjukdom.

Det är tänkt att arbetsgruppen som på trepartsbasis bereder lagen ska bli färdig med sitt arbete före slutet av juni.

Aleksi Vienonen / frilansjournalist

Semester i nästan hundra år

I Finland lagstiftade man för första gången om semester för 96 år sedan, i samband med arbetsavtalslagen 1922. Då slog man fast att minimilängden på semestern ska vara sju dagar. Arbetsgivaren fick fritt bestämma när semesterdagarna kunde tas ut.

Just innan vinterkriget bröt ut 1939 fick Finland den första semesterlagen. Där slog man fast att längden på semestern skulle vara 5–12 dagar beroende på längden på anställningsförhållandet.

Ordentliga sommarsemestrar fick finländarna först på 1970-talet. Semesterlagen från år 1973 gav rätt till fyra veckors semester. År 1977 fick personer som hade varit anställda i minst tio år dessutom en femte semestervecka, alltså den så kallade vintersemesterveckan.

Numera är det i stor utsträckning EU:s arbetstidsdirektiv och EU-domstolens rättspraxis som påverkar hur semestern tjänas in och hur den kan tas ut. Det är ändå möjligt att nationellt avtala om bättre villkor än de som EU har slagit fast.

Källa: Tidningen Palkkatyöläinen 7/2002, artikeln ”Kesäloma täytti 80 vuotta” av Sari Putkonen.