Kajplatsen: På operan

Jag valde att frimodigt satsa på nya upplevelser under denna, min sista sommar som tjugonånting. Kalla det trettioårskris eller en återuppväckt nyfikenhet efter flera års gott men ganska inrutat liv – beslutet ledde i vilket fall som helst till en av de roligaste somrarna någonsin, och det blev återigen klart för mig hur berikande det är att då och då ta sig ur sina mönster och pröva på nya saker, på annat håll, på annat sätt.

Jag valde att frimodigt satsa på nya upplevelser under denna, min sista sommar som tjugonånting. Kalla det trettioårskris eller en återuppväckt nyfikenhet efter flera års gott men ganska inrutat liv – beslutet ledde i vilket fall som helst till en av de roligaste somrarna någonsin, och det blev återigen klart för mig hur berikande det är att då och då ta sig ur sina mönster och pröva på nya saker, på annat håll, på annat sätt.

Sålunda fann jag mig själv till exempel dansa på obskyra klubbar i Berlin, styra en segelbåt, äta gåslever på slottet i Prag, stå mitt i natten i störtregn på högsta trampolinen på en, hrrrm, stängd badinrättning i Helsingfors och begå en länge undviken karaokepremiär på en svettig bar i München (jag gjorde självklart succé).

Det som ändå väckt flest reaktioner och frågande blickar i min bekantskapskrets är att jag i sommar också sett mina första operaföreställningar, ja antagligen fler än självaste kulturministern om man ska tro den pågående debatten. Mina vänners bestörtning har haft olika utgångspunkter, som rätt långt befäst deras två vänskapskategorier: mina nyare vänner från södra Finland förundrar sig över att jag som tjugonioåring aldrig tidigare gått på opera, medan mina barndomsvänner i Österbotten igen tyckt att det är märkligt att jag kommit på tanken att gå på opera.

Jag vet inte, men under min barndom och tonårstid fanns opera helt enkelt inte på kartan. Jag vet inte ens om jag visste att det existerade i Finland. Min enda kontakt med något operaliknande var en tecknad serie som jag älskade: ett avsnitt av Looney Tunes där Snurre Sprätt och Helmer Mudd gör en Wagnerpastisch. Jag hade i och för sig ingen aning om att det var opera som imiterades, eller att musiken var Wagners, men jag såg filmen så många gånger att jag ännu idag kan den utantill, replik för replik, ton för ton.

Men riktig, livs levande opera? Det skulle för min del dröja mer än tjugo år tills dess. Vad tyckte jag om det då? Nå, jag gillar det, även om jag inte är fullständigt såld. Stämningen, musiken och de stora känslorna tilltalar mig enormt mycket, medan biljettpriset (upp till hundra euro för en bra plats) och den stundtals utdragna berättartekniken (senaste operan jag såg varade i strax över fem timmar) inte riktigt faller mig i smaken. Men jag vill absolut se mera. Och jag är rätt säker på att opera är en kulturform som kräver tillvänjning och tid, men att den också belönar en för denna använda tid. Att det i allra högsta grad är något som borde introduceras för en redan i skolåldern. Också i Österbotten.

Fast, fast. Men, men. Bättre sent än aldrig. Det är härligt att också som vuxen få uppleva nya saker. Det livar upp höstens mörker och får åtminstone mig i min trettioårskris att känna mig som barn på nytt.

Kaj Korkea-aho