Kajplatsen: Har du en hejmfie?

På väggen i gästrummet hemma hos mina föräldrar hänger fortfarande ett inramat flygfotografi från 90-talet där deras hus, gårdsplan, potatisland och garage är avbildade uppifrån i strålande solsken. Traktorn står parkerad bredvid rian, trädgårdsmöblerna är ute, potatisen blommar och takteglen är grundligt skrubbade från mossa.

Liknande fotografier fanns i vart och vartannat hem när jag växte upp i Pedersöre, hejmfien var kanske 90-talets selfie? Om jag minns rätt gick fotografen/piloten själv från dörr till dörr och sålde fotografierna, och blev förmodligen rik på sin snilleblixt.

I dag framstår de bleka tavlorna som hötorgskonst, kitsch eller i bästa fall sentimentala tidsdokument. Att i sitt hem ha en inramad bild på sitt hem känns lika främmande som att pryda vardagsrumsväggen med ett inramat självporträtt.

Det kallas förresten för drosteeffekt eller mise en abyme när en bild avbildar sig själv på det där hejmfie-sättet, och resultatet kan vara både visuellt och filosofiskt stimulerande, men det var knappast av sådana skäl som tavlorna blev en österbottnisk hit. Kanske ramade dessa tavlor, och det stora intresset för dem, in något av vad det innebär att vara österbottning?

Den gränslösa stoltheten över ägorna. "Nog har vi det bra här!" Ett bildbevis att återvända till under svarta morgnar och grå dagar, när leran står högt och tjälen har gröpt sönder gårdsplanen. "Vi har ingenting att dölja!" Ett kvitto över att allt är på sin plats. Den fundamentala tillfredsställelsen över ett ordnat hemman, jorden man brukat, boet man rett åt sig, alltsammans fullt synligt i starkt solljus för vem som helst att nagelfara. "Vi har varit douli." Alltså rediga, alltså duktiga.

Jag kan tänka mig att en del fotografier blev osålda om piloten råkat flyga över gårdsplanen eller vedstapeln i ett halvfärdigt ögonblick. Jag kan också tänka mig att man i sådana fall omedelbart avtalade om datum för en extra flygtur och att gräsmattan den dagen var oklanderligt klippt. "Vi har jobbat hårt för det här." Bekräftelsen av allt arbete man lagt ner, det yttersta österbottniska måttet på människovärde. Ett vitsord över ens idoga strävan. "Vi mårar åpå." Det här var vad vi fick, och vi klagar inte utan gör det absolut bästa av det.

"Amen, amen!" Bildvinkeln uppifrån till sist: en påminnelse om Guds perspektiv och hans vakande öga som kräver fortsatt ordning och strävan.

Mer än ett porträtt av ägorna var hejmfien ändå en sorts selfie av husets ägare, till och med ännu mer avslöjande om lynne och karaktär än någon instagramselfie är i dag? Inte lika skamlöst direkt narcissistisk, inte bara dessa insinuanta löften som kan utläsas ur muskulösa överkroppar eller putande läppar, utan konkreta bevis på handlingskraft och läggning.

Har du en hejmfie hemma? Vad säger den om dig?

Kaj Korkea-aho