Kajplatsen: Det värsta

Här följer berättelsen om det värsta som någonsin hänt mig. Det skedde i bilskolan, under det som kallas andra skedet. Det här är alltså uppföljningen till körkortet, då man två år efter förarexamen återigen ska öva lite vänstersvängar och betala bilskolan hundratusen euro till. Det värsta som någonsin hänt mig, hände när vi skulle till ännu en övningskörning på halkbanan.

Hela gruppen träffades en morgon vid en bensinstation för att köra i samlad tropp mot halkbanan. Bilskollärarna åkte i två bilar, och utöver dem var vi kanske tio elever i lika många bilar. Jag körde nästan sist i raden.

Efter några kilometer svängde en lastbil ut framför mig och jag kände svetten börja tränga fram i pannan. Lastbilen körde långsamt och jag såg de andra från bilskolan försvinna framför mig och började oroa mig för att jag kanske inte skulle hitta till halkbanan om jag helt förlorade dem ur sikte. Jag tänkte att jag borde köra om lastbilen så snabbt som möjligt.

Jag såg ingen mötande trafik så jag växlade ner, svängde ut i den andra körfilen och ökade farten. På den här tiden körde jag en bakhjulsdriven, syndsvart Toyota Corolla 1978 som lät som ett flygplan och var ungefär lika trafiksäker som en matberedare. Jag kom upp jämsides med lastbilen, motorn brummade ilsket, jag var snart uppe i 100 km/h. Då, och först då, såg jag refugen som kanske hundra meter längre fram sköt upp mitt i vägen. Jag blev ännu mer nervös och ökade farten, jag måste ju hinna köra om lastbilen och svänga tillbaka till höger körfil innan jag nådde fram till refugen.

Det hann jag inte. Och det här var ingen liten refug. Den ingick i ett nätverk av korsningar och var väl ett par hundra meter lång.

Så där kommer Kaj i sin slitna Corolla, körande i närmare 140 km/h, på fel sida av refugen, han kör förbi bilskollärarna och alla eleverna på andra sidan refugen, han skriker högt i bilen och vet att om han möter en bil så är han död, för det finns ingenstans att ta vägen utom ner i diket, men vid närmare eftertanke kanske det är lika bra, tänker han, för det här är det värsta och mest pinsamma som hänt i hela hans liv.

Men jag klarade mig. Som genom ett under kom det ingen mötande trafik. Jag och min Corolla kom fram till halkbanan. Jag höll mig undan resten av gruppen och försökte att inte låtsas om blickarna. Och jag har körkortet i min plånbok fortfarande.

Jag berättar historien för att jag råkade få syn på mitt körkort när jag betalade mitt kaffe nyss. Det är inte nödvändigt, men ganska lätt att föra in en moralisk slutkläm också, så här inför semestern när hela Finland tar ut bilen och familjen på vägarna. Kör försiktigt. Och kom ihåg att det inte spelar någon roll om du så har avlagt nionde skedet och är världens bästa förare – det finns alltid klåpare där ute.

Kaj Korkea-aho