Kajplatsen: Att ha eller inte ha en hashtag

Minen hos bankpersonalen när jag ansökte om bostadslån och på frågan om vad jag arbetar med svarade att jag saknar fast anställning men skriver böcker, kolumner och sketcher. Min egen min då senaste skatteförslaget bestod av åtta svartvita sidor med ströinkomster och arvoden.

Mina förvånade rynkor i pannan över ett arvode från Sällskapet Smågossarna, när jag inte minns att jag skulle ha utfört jobb för något sådant sällskap. Minen och de uttorkade ögonen efter att jag deklarerat på nätet sex timmar i sträck. Den försiktigt misstänksamma minen hos halvbekanta och släktingar när de undrar om jag bara skriver. Minen hos någon som insett ironin i att just jag är kolumnist för en tidskrift som heter Löntagaren.

Samhället och folks syn på vardagsliv är konstruerade kring tanken att man ska ha ett jobb. Klippa sig och skaffa ett. Ett jobb som ger trygghet, identitet och mening, ett sammanhang och en funktion i samhället. En hashtag, för att alludera till samtiden, en omedelbar och konkret beskrivning av ens jag, en rubrik att sätta på sitt eget liv.

I något skede byttes det kollektiva tänkandet ut mot ett individualistiskt och många traditionellt eftersträvade ideal ersattes av det övergripande målet att ha en karriär, en yrkesbana som gärna får komma med en unik och sexig twist, med den dramatiska bågen hos en spännande film som slukar en totalt, som överraskar och sedan avslutas lyckligt när den är som bäst. Karriärstänket fortlever och har tillspetsats av en ökad rädsla för stillastående. Man läser allt oftare att det bästa med någons jobb är "att varje dag är olik den andra." Det eftersträvade är inte längre nödvändigtvis att ha ett fast jobb eller ens en distinkt karriär, utan att förverkliga sig själv och inte ha en tråkig dag.

Jag ska erkänna det genast: jag kan i min jobbvardag inte minnas när jag senast haft tråkigt. Jag saknar nästan helt rutiner och luckor där leda kunde jäsa fram. Att frilansa inom olika kultursektorer och ha kalendern fullklottrad med deadlines och uppdrag på olika orter är stressigt på ett uppfriskande sätt och något jag uppriktigt gillar. Däremot kan jag sakna indelningen av tiden i vardag och helg, arbetstid och semester. Och ibland kan jag också sakna att ha tråkigt. Det finns många sätt att göra sig medveten och påmind om livet och sin egen existens. Att utmana sig och uppleva nya saker är ett, att ha tråkigt är ett annat. Båda föder kreativitet och livslust.

I sommar går min pappa i pension efter ett helt yrkesliv inom sjukvården. Av allt att döma är pensioneringen något han ser fram emot, men också känner sig vemodig inför. Det bästa med hans jobb? Just det, att varje dag var olik den andra. Det är glädjande att arbete och meningsfullhet kan och får se ut på olika sätt.

Kaj Korkea-aho