”Jag har alltid gått min egen väg”

– Att bli busschaufför, det var drömyrket för mig, säger Janet Stobin, som förmodligen än så länge är den enda romska kvinnan som kör buss i Helsingfors. Men hon har haft många manliga romska kolleger under årens lopp.

Klasskamraterna i Stockholmsförorten där hon växte upp skrattade åt henne då hon förklarade att hon ville bli busschaufför. Men det brydde hon sig inte om. Efter skolan skaffade hon sig kompetens som bussförare och blev lika hemmastadd i Stockholmstrafiken som hon är i Helsingforstrafiken i dag.

Hennes yrkesval har också fått en och annan bland romerna att höja på ögonbrynen, men det tar hon med ro och lite lämpor:

– Om det händer att äldre romer stiger på bussen lägger jag min uniformsjacka över knäna. Enligt romska traditioner är inte min jobbuniform riktigt passande. Att jag har försörjt mig och mina barn med hårt hederligt arbete, det är jag stolt över och förväntar mig att bli respekterad för. Men det innebär inte att jag struntar i de romska sederna. Det vore att dra skam över min släkt och att förneka mitt romska ursprung.

Dotter till en romsk pionjär

Janet Stobin har skinn på näsan och en realistisk syn på tillvaron. Man måste vara stark för att komma någon vart, säger hon. Så växte hon också upp i en tid då finska romer tvangs kämpa för bättre villkor både i Sverige och i Finland. Hennes pappa Aleka Stobin, välkänd i båda länderna som romsk pionjär, var aktiv i olika romska organisationer och satt i många statliga kommittéer som representant för de olika romska grupperna i Sverige. Han var stolt över sin dotter och om någon försökte kritisera henne klippte han av med att ”andra får göra vad de kan, Janet gör vad hon vill”.

Efter hans död har Janet blivit mer och mer aktiv i romska frågor. Hon har suttit med i styrelsen för Förbundet för mänskliga rättigheter. Hon är också styrelsemedlem i den äldsta romska kamporganisationen, Finlands romska förening (Suomen romaniyhdistys) som bildades 1967.

Fackligt aktiv

Fackliga frågor engagerar Janet. Hon sitter med i styrelsen för Helsingforsavdelningen nr 005 inom JHL. Avdelningen har cirka 600 medlemmar. Just nu är det arbetstidsfrågorna som intresserar henne mest och hon blir ivrig när hon skissar upp chaufförernas långa arbetspass. Hon vet vad hon talar om efter att ha varit anställd i över 22 år som chaufför i Helsingfors Busstrafik Ab. Hon har inte bara kört buss i företaget; under 15 år arbetade hon också som arbetstidsplanerare.

När vi träffas har hon haft en ovanligt kort arbetsdag, från 05.39 till 12.30, ”den tid jag hade betalt för”. Men hon har stigit upp klockan fyra på morgonen för att hinna till jobbet och dagen därpå ska hennes arbetsdag vara i 10 timmar och 21 minuter med vissa pauser, berättar hon, van som hon är att tänka i exakta tidspass.

"En rikedom att ha tillgång till många kulturer"

En bättre utbildning för hennes två barn än den de kunde få i de stockholmska förortsskolorna låg bakom Janets beslut att flytta till Finland med sin familj. Dottern placerade hon i en välrenommerad svensk skola i Helsingfors, inte utan motstånd från skolans sida, men hon stod på sig. I dag arbetar dottern som närvårdare, men hon har också en nästan färdig socionomexamen. Sonen utbildade sig till elektriker, ett yrke som även morfar Aleka Stobin hade, men kör i dag spårvagn i Helsingfors.

Janet Stobin är i det närmaste helt tvåspråkig. Föräldrarna talade finska hemma, men svenskan var länge hennes starkaste språk innan hon hade lärt sig vad alla moderna begrepp heter på finska. Att vara svensk och rom var i många finnars ögon en dubbel belastning, minns hon.

– Fördomar finns överallt och vi romer kommer alltid att sticka av, vara annorlunda. Men jag upplever det som en rikedom att ha tillgång till många kulturer. Det jag sörjer över är att jag inte hinner träffa min familj och mina släktingar så mycket som jag vill. Mina semestrar har jag försökt använda till att resa runt i världen och till vardags är det så lite man hinner med utöver jobbet och föreningarna.

De romska och fackliga frågorna tar sin tid. Att kämpa för rättvisa är för Janet Stobin något man hela tiden måste göra för att överleva. På sätt eller annat har hon ständigt fört den kampen.

– Jag är van att gå min egen väg, säger hon.

Gunni Nordström