Herr O: Fåfängans marknad

Ordet bilfeber ger bara knappt 900 träffar på Google. Det är ganska lite om man jämför med den massiva reklaminsats som syftar till att framkalla denna sjukdom hos miljoner. Varje dag annonserar dagstidningar och TV om det ena bilmärket dyrare än det andra. Hur kan det komma sig att någon är villig att betala många hundratusen för en bil vars tekniska egenskaper och utseende inte nämnvärt skiljer sig från en betydligt billigare begagnad bils dito?

Nästan ännu mer förvånande är marknaden för armbandsur. Hur kan det komma sig att det finns folk som är villiga att betala en förmögenhet för en klocka, när man får ett ur med nästan samma funktionella tidmätaregenskaper för en tia!

Somliga kallar det status- eller lyxbegär, en annan fåfänga. En följdfråga är naturligtvis hur dessa begär går ihop med allt skenheligt prat om jordens begränsade tillgångar eller solidaritet med samhällets hjälpbehövande. Var och en måste här stanna upp för lite självrannsakan.

Bilar har jag aldrig varit speciellt intresserad av, men detta med klockor bekymrar mig en aning, för jag måste erkänna att jag har en viss gammal klockarkärlek till mekaniska kvalitetsklockor. Det kommer sig av att jag en gång i barndomen, för ett halvt sekel sedan ofta vistades hos en farbror som hörde till en numera nästan försvunnen grupp som närmast kunde kallas "klockbytare".

Han hade en mängd fina gamla fickklockor som han ständigt putsade, vred upp och lyssnade till. Dessa invecklade manicker med sina små, vackra och finputsade delar gjorde ett mycket starkt intryck på det dåtida pojksinnet. Numera äger jag själv några stycken, inga dyrgripar förstås, men två av dem är helt funktionsdugliga och alla är de vackra att se på.

Mekaniska klockor var redan på väg ut till följd av den elektroniska revolutionen. Men de gjorde come back med bravur på 1990-talet och är nu allra dyrast och mest hett eftertraktade. Det handlar om mästerstycken med flera hundra ofattbart små delar varav några kan vara finare än ett hårstå, till stor del tillverkade för hand. Inte konstigt att prislappen stiger till en vanlig årslön och till och med mera.

Ändå måste vi fråga oss om det är sådant som vi bör eftersträva i en situation där större delen av världens befolkning lever i misär och den offentliga servicen i vår del av världen kämpar med ofantliga problem. Är det rätt signal till de fattiga och vårdbehövande i alla länder att ståta med Patek Philippe på armen, Ferrari i garaget eller Guggenheim-museum på Skatudden? Kanske finansministerns förslag om en rikemansskatt ändå vore något att tänka på?

Mikael Forss