Flimmer & brus: Tassarna bort från förorten

"Det är dags att se vitheten i ögat." Så hette det i en kolumn i Dagens Nyheter, en tvåspaltare där filmtyckaren Helena Lindblad ondgjorde sig över det huvudsakligen "vita" inslaget i svensk nutidsfilm.

Var är den dryga miljon svenskar som har sina kulturella rötter i andra länder? frågade sig skribenten. Och hur påverkar det "osynliga vita" vår syn på oss själva och andra?

Samma frågor kunde man förstås ställa på den här sidan av potten men det är knappast mödan värt. Så långt har vi ännu inte kommit. I väntan på detta tar jag mig dock friheten att fråga hur människor med "fel" hemadress, såväl vita som svarta, gamla som unga, porträtteras på vita duken.

Tänker inte minst på Aku Louhimies färska opus, publiksuccén Vuosaari/Nordsjö, som gör ett nedslag i den finländska förorten och alstrar en samtidsskildring som får en att tänka på det gamla Whitesnake-örhänget, Ain&#;39t No Love in the Heart of the City.

I Louhimies förortslandskap finns det ont om kärlek men gott om förtappade själar. Här möter vi bland annat Pertti (Mikko Kouki), den lönnfeta ensamförsörjaren som skyller alla sina motgångar på ölmagen och börjar tokträna. Det handlar också om Amanda Pilkes minderåriga sångfågel som vill bli kändis och utnyttjas, om pundare, småtjuvar, arbetslösa och frånvarande föräldrar.

Visst, allt det här finns säkert att hämta i närmaste förort (även på andra håll). Men när det gäller Nordsjö, leffan och snackisen, får man en känsla av att folk stämplas bara för att de råkar bo var de bor.

Tacka vet jag Johanna Vuoksenmaas förortsskildring, Nousukausi, där man både drack mellanöl och lyssnade på Hurriganes. Det låter kanske inte mycket för världen, men hellre det än att lyssna på Aku Louhimies klagovisa på nyktert huvud.

Krister Uggeldahl