Flimmer & brus: Doftar det så smakar det

Det är många som i unga år drömmer om en framtid som president, brandman, pilot eller fotbollsproffs. Själv hade jag i tonåren ett enda mål (alltså bortsett från tjejer, krogbesök och snabbare moppe): att luska ut vem som stod bakom den där låten som efter blott en radiospelning fastnade på hjärnan.

Det här var ju långt före internet och Google och det tog sin lilla tid men så en dag låg svaret framför mig. Låten hette The Joker och framfördes av Steve Miller Band – en stor kärlek i bra många år.

Nuförtiden är allting mycket enklare. När jag för kidsen ondgör mig över att mina försvunna Rose Tattoo-plattor fortfarande är på villovägar kommer de viftande med Spotify. Ett veritabelt smörgåsbord.

Nåväl, nu tänker jag inte banka sönder några spinnmaskiner (om ni förstår vad jag menar). Spotify har, hand i hand med andra nya distributionskanaler, gjort livet lättare både för lyssnare och nybörjarband.

Ändå får jag en känsla av att mycket gått förlorat, nu när snabbmaten ersatt den musikaliska slow food-konsumtionen. Detta samtidigt som cd-skivan, det i tiderna så rationella formatet, tappat terräng. (Det finns nu också biltillverkare som spolat cd-spelaren till förmån för usb-uttaget.)

Det finns goda nyheter också. Vinylskivan har på sistone gjort en viss comeback, inte minst i yngre kretsar. Själv har jag inte kommit längre än att damma av min kollektion (saknar ännu en fungerande skivspelare) men det doftar kärlek på långt håll.

Till saken hör att en kaninkrabat tillhörande en mig mycket kär person har satt sin prägel på många av skivfodralen. The Animals tackar.

Krister Uggeldahl