Flimmer & brus: Bertil Gyllenbögel i all ära

Det har varit ett fint år för finlandssvensk film. Förutom Ulrika Bengts Iris, en barndomsskildring förlagd till 1890-talets Eckerö, har vi kunnat se Peter Lindholms Kjell Westö-filmatisering Där vi en gång gått.

Fortsättning följer i mars när Claes Olssons Slaget om Näsilinna går upp på en biograf nära dig – förutsatt att digitaliseringsanslagen för den lokala leffateatern inte strukits ur budgeten (av ledamöter som fått för sig att F-16 är den övre åldersgränsen för biobesök).

Här skildras de avgörande ögonblicken i inbördeskriget, det vill säga hur Erik Gunnar Melin (Nicke Lignell) och hans kompani i april 1918 lyckas överrumpla de röda i Tammerfors.

Låter hur intressant som helst, men törs man påpeka att alla tre filmer tenderar att blicka bakåt i tiden. Vilket i klartext innebär att de är upp till de finskspråkiga kollegerna att skildra vår nutid.

Och då kan det ju bli bra tokigt, som när Arto Halonen i kioskvältaren Prinsessa låter förstå att överläkaren på mentalsjukhuset i Mariefors, filmens fuling, var finlandssvensk. Icke, kreativ bokföring.

I Oskari Sipolas kärleksdrama Elokuu förekommer exakt en finlandssvensk karaktär – i kategorin Mamma betalar. Men även det bleknar när man i barnfilmen Risto Räppääjä och cykeltjuven introducerar adelsmannen & boven Bertil Gyllenbögel (Marcus Groth), komplett med skepparmössa och blågul klubbjacka …

Ömma tår? Kanske det, men det oaktat uppskattar jag Maria Peltomaa-serien Inget ljus i tunneln, sprängfylld av karaktärer som är väldigt mycket här och nu. För böveln, tar inte illa upp ens när kvinnfolket åker dit.

Underförstått: vi kan nog också. Det vill säga dö våldsamt/ta livet av folk. Och det med eller utan föreningsbakgrund och körsångartraditioner.

Krister Uggeldahl