FFC vill ha tvåårigt inpoavtal
FFC:s fullmäktige på Kiljavainstitutet, 24-25 maj 2002
FFC är redo att utreda möjligheterna att nå en inkomstpolitisk helhetslösning som förbättrar sysselsättningen och löntagarnas köpkraft. Inpoavtalet bör helst vara på två år, med fasta lösningar för bägge år. Det konstaterade ordförande Lauri Ihalainen då FFC:s fullmäktige sammanträdde på Kiljavainstitutet den 24-25 maj.
Ihalainen sade sig hoppas att förhandlingarna kunde inledas redan i början av hösten och föras i hamn inom november. Detta då det troligen dyker upp frågor som kräver behandling av regering och riksdag i samband med budgeten för år 2003.
– Det är viktigt att ingen avtalspart i förväg utesluter möjligheten till ett gemensamt inpoavtal, betonade Ihalainen. Han ansåg det dock skäl att slå fast de detaljerade lönepoltiska målen först i höst. Klart är att det bör handla om en löneuppgörelse och inte på en skattelindring generellt. Dock ville Ihalainen att självrisken för arbetsresor gradvis slopas.
Ihalainen underströk att den viktigaste kvalitativa reformen i ett inpoavtal är att slå en bro över den ekonomiska regressionen och stöda sysselsättningen. Därutöver bör uppsägningsskyddet förbättras och gemensamma spelregler utarbetas för resultat- och vinstlöner. Försöken att sammanjämka arbets- och familjeliv är endast i sin linda, sade han, och underströk familjevänliga arbetsplatser är en trumf för arbetsgivaren i konkurrensen om kunnig arbetskraft.
Förbunden efterlyser också bättre verksamhetsförutsättningar för förtroendemännen. Något bör också göras för att få bukt med den osäkerhet som snuttjobb, ökad användning av hyrarbete och korta och avbrutna arbetstider medför.
– Det viktigaste arbetstidspolitiska målet kunde gott vara en minimiarbetstid på fyra timmar, speciellt för servicesektorn.
Styrelsens vice ordförande Pekka Ahmavaara betonade att inga fripassagerare tolereras utan att ett inkomstpolitiskt avtal bör vara täckande.
– Ett tvårigt inpoavtal är den optimala lösning vi bör sträva efter. Är detta inte möjligt är alternativet i första hand inte en förbundsrunda. Också en ettårig inkomstpolitisk helhetsuppgörelse som sträcker sig över riksdagsvalet kan komma i fråga, sade Ahmavaara.
Enigheten bland de flesta fullmäktige som äntrade talarstolen var stor. Samtliga talade varmt för ett inkomstpolitiskt avtal, i huvudsak på två år. På en del håll ställdes dock villkor.
– Inpoavtalet bör vara så flexibelt att det inom dess ram är möjligt att lösa olika branschproblem, påpekade Jukka Kärnä, Metall.
På samma linje var Seppo Koskinen, Byggnads. Esa Bruce, Bil- och Tranport, föreslog ett höstlov på en vecka, som skulle gagna både familjelivet och de äldre arbetstagarna.
Esko Kosonen, Trä, tyckte det var dags att sätta klutarna till för att få ned arbetstiden till 30 timmar i veckan.
Kari Hujanen, VAL hörde till de få som talade för ett ettårigt avtal.
I de flesta inlägg underströks att lönelyften bör dimensioneras så det är möjligt att leva på sin lön.
Kemi och Pappers frågetecken
Löntagaren kände två fullmäktigeledmöter på pulsen. Birgit Tähtinen, Servicefacket, sade sig vara skeptisk till förutsättningarna för ett inkomstpolitiskt avtal.
– Pappers och Kemi tiger. Vad vill de, undrade hon.
Tähtinen påpekade att Servicefacket helt och fullt ställer sig bakom en inkomstpolitisk helhetslösning.
– Helst ett tvåårigt avtal, det får inte vara för långt då mycket omkring oss kan ändras. Vi får hoppas att solidariteten håller ända fram till ett inpoavtal, sade hon.
Av samma åsikt var Monica Ahlfors, KAT.
– Vi vill ha ett helhetsavtal som ger möjlighet för låglönebranscher att få lite extra. Branschavtal ger oss sämre möjlighet, sade Ahlfors som var glatt överraskad över den solidaritet gentemot lågavlönade som bl.a. kom fram i Byggnads inlägg.
Ahlfors önskade också se samfundsskatten justerad så den kommer de kommuner till del där företagen finns.
Både Tähtinen och Ahlfors ville se ett inpoavtal som gav reda pengar, inte sänkt skatt. De underströk att det är viktigt att bibehålla existerande servicenivå.
Ingegerd Ekstrand
Löntagaren