De fattiga vaktar de rikas egendom

Namibia ligger i topp bland länder med de största inkomstklyftorna i världen. I takt med att klyftorna växer har antalet väktare ökat explosionsartat. Trots de nya arbetstillfällena kämpar landet i en verklighet där över hälften går arbetslösa.

Namibia är ett av världens mest glesbefolkade länder men i huvudstaden Windhoek är gatubilden livlig. Iögonfallande många som kommer emot på gatan bär uniform.

Trots att landet är fattigt går kommersen bra i stadens nyaste och flera våningar höga köpcentrum i stadskärnan. Vid varje ingång till affärskomplexet, på varje våning och i så gott som varje affär står väktare i vakt.

– Vi håller utkik efter snattare och ficktjuvar som är ute efter kundernas plånböcker och mobiltelefoner, säger Nathanael Medusalem.

Han är en av de drygt 20 väktarna på väktarföretaget Omega som sköter säkerheten i köpcentret. Omega övervakar de allmänna utrymmena i köpcentret, medan butikerna har sina egna väktare från diverse olika väktarfirmor.

– Vi står vid ingångarna och jag brukar själv ofta patrullera inne i köpcentret. Vi vaktar också avlastningen av varutransporter, berättar Nathanael.

Säkerhetssektorn växer

I en av de stora lokala dagstidningarna kan man läsa att det råder stor brist på poliser, lärare och sjukskötare. Ändå är det den privata säkerhetssektorn som är den klart snabbast växande branschen i landet.

Det är också dit unga utan utbildning från landsbygden söker sig. Nathanael hör till dem som direkt efter skolan flyttade till huvudstaden för att hitta jobb.

– Jag har jobbat som väktare i två år och har inte jobbat med något annat sedan jag blev färdig från skolan.

Bostadshus och affärer har galler i fönstren och är avspärrade med staket och murar prydda med taggtrådar. Stora skyltar varnar dessutom potentiella inbrottstjuvar om att fastigheterna har inbrottslarm som är direktkopplade till en hel skara olika väktarföretag.

I Windhoek finns omkring 15 000 väktare, en siffra som kan jämföras med 10 000 i hela Finland. Och då har Windhoek ungefär lika många invånare som Helsingfors.

Organiseringsombudsman Elsi Ashipala på fackförbundet Natau, som bland annat organiserar väktare, har inget direkt svar på varför den privata säkerhetssektorn växer så snabbt.

– Jag vet faktiskt inte. Brottsstatistiken är inte lika dyster som i grannlandet Sydafrika. Jag kan visserligen förstå att det behövs lite fler väktare nu inför julen. Som vid alla stora högtider blir stölder och rån vanligare då folk vill fira och ge presenter trots att de inte har några pengar. Men i övrigt kan jag inte begripa att vi verkligen skulle behöva så många väktare i Namibia, säger Elsi.

Trivs sällan med jobbet

Elsie Ashipala berättar att det var och varannan dag grundas nya väktarföretag och de små firmorna runt om i Namibia är i dag oändligt många. Att branschen är så splittrad gör väktarfacket Nataus arbete svårt.

– Vi åkte nyligen runt på landsbygden och talade med väktare på små företag. Det visade sig att många fick betalt under minimilönen för väktare. En del hade en timlön på endast 3,50 namibiska dollar (0,40 euro), vilket är hälften av vad de borde få, säger Elsie.

Elsie och hennes kollegor kom också i kontakt med många arbetsgivare som förklarade de låga lönerna med dålig lönsamhet och problem med att hitta kunder på små orter.

– Det låter som bortförklaringar i mina öron. Det skulle inte finnas så många företag om verksamheten inte var lukrativ, konstaterar hon.

Ett annat problem är enligt Elsie att väktarna sällan trivs med jobbet och ofta byter arbetsplats. Nathanael Medusalem håller med. Han är inne på sin tredje väktarfirma på lika många år i branschen.

– Jag tycker inte om arbetet och lönen är inget vidare. Efter löneavdrag för jobbresor, socialskydd och uniform så blir lönen knappt 2000 dollar (145 euro) i månaden. Jag gör det här bara för att få mat på bordet och ha råd med basvaror som tvål och tandkräm – utan att själv stjäla av andra.

 Utnyttjas av arbetsgivare

Låga löner är ändå långt ifrån den största bristen i väktarnas arbetsförhållanden. Enligt Elsie är det vanligt att kvinnliga väktare trakasseras sexuellt på jobbet.

– Förmän och chefer hotar att göra kvinnornas liv svårt om de inte ligger med dem. De kan till exempel byta ut alla arbetspass till nattskift på ställen där kvinnor helt enkelt inte kan jobba ensamma på nätterna, förklarar Elsie.

Dessutom låter arbetsgivaren ofta bli att betala lön för moderskapledighet trots att arbetstagaren har betalat sina socialavgifter och är berättigad till pengarna.

Klemens Hango jobbar som väktare i en av kontorsbyggnaderna på huvudgatan. Också han har bytt arbetsplats flera gånger på grund av tidigare arbetsgivares osakliga beteende.

– På mina tidigare arbetsplatser kunde arbetsgivaren komma med påhittade påståenden om att man hade lämnat sin post eller sovit på jobbet, och fattade helt ensidiga beslut om att dra av så mycket som 200 dollar (14,50 euro) från lönen per fall. Det sved i slutet av månaden, berättar Klemens som tjänade omkring 1700 dollar (125 euro) i månaden på sin tidigare arbetsplats.

Brister i arbets- och levnadsförhållanden

Klemens Hango jobbar endast nätter och vaktar kontorsbyggnaden och parkeringsplatsen intill i 14 timmar per skift, 15 dagar i månaden. Han har en för väktare förhållandevis hög lön på 2500 dollar (180 euro) i månaden.

Med hyror som ligger på nästan samma nivå som i Finland har han ändå ingen möjlighet att varken hyra eller köpa någon bostad. Klemens bor i ett plåtskjul i ett stort och ökänt informellt bostadsområde, på samma sätt som nästan alla arbetare.

– Bostadssituationen är hopplös, säger han och suckar.

– Jag bor med mina föräldrar, min farbror och hans fru och min kusin som ännu går i skolan. Ingen annan jobbar så jag måste försörja oss alla. Jag får räkna pengarna noga så att de räcker till, men vissa månader kan jag faktiskt till och med lägga undan lite, berättar han.

Officiellt bor 320 000 människor i Windhoek men uppskattningarna om det verkliga invånarantalet ligger på uppemot 700 000.

– Bostadssituationen är den största utmaningen för facket och jag hoppas att också politikerna småningom vaknar upp och inser hur utbrett problemet är, säger Elsie Ashipala.

Johan Lund