Barnen i Nepal varvar jobb med skola

Vardagen för de fattiga säsongsarbetarna i Nepal är tuff. Vid tegelfabriken i Bhaktapur utför hela familjer det tunga utomhusarbetet sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Också barnen arbetar, men tack vare ett biståndsprojekt har de möjlighet att gå i skola fyra timmar under arbetsdagen.

13-åriga Kamala Shrestha har med sin familj flyttat över 300 kilometer för att under vintersäsongen arbeta på en tegelfabrik i Bhaktapur utanför Nepals huvudstad Katmandu. Det tunga arbetet utförs utomhus under torrperioden från november till april och de fattiga familjerna är beroende av även barnens arbetsinsats. Men tack vare ett biståndsprojekt där det finländska fackets solidaritetscentral SASK medverkat kan Kamala och de andra barnen gå i skola fyra timmar om dagen.

– Vi är fem personer i familjen. Jag har en femtonårig syster och en tioårig bror. Före och efter skoldagen hjälper jag mina föräldrar genom att jobba, säger Kamala som drömmer om att bli lärare då hon blir stor.

På frågan om jobbet är tungt skakar hon på huvudet. Antagligen vill hon bara inte medge det. För arbetsdagen är lång och tung.

Arbetarna vid tegelfabriken har inga lediga dagar. De jobbar sexton timmar per dag och börjar redan halv fyra på morgonen då det ännu är så svalt att leran inte torkar. Men det dröjer inte många timmar innan solen börjar gassa. Temperaturen stiger lätt till 30 grader i solen – och det är i solen arbetet ska utföras. Först då det har blivit mörkt vid åttatiden på kvällen är arbetsdagen slut. Under natten sjunker temperaturen till noll, även inne i de provisoriska skjul som arbetarna bor i.

"Barnen lever under mycket dåliga förhållanden"

I slutet av november har säsongen vid fabriken precis kommit i gång. Alla familjer har inte ännu anlänt. I tvålärarskolan går trettio barn, men det finns plats för lika många till. Som mest jobbar uppemot 1 000 personer vid tegelfabriken.

– Barnen lever under mycket dåliga förhållanden. De är fattiga, får dåligt med mat och är tvungna att vakna tidigt på morgonen, konstaterar läraren Gaurav Lamichhane.

Han är 21 år gammal, kommer från en medelklassfamilj och har själv studerat ledarskap vid universitetet.

– Det är roligt att jobba som lärare och barnen är duktiga. Men i framtiden hoppas jag att jag ska få ett jobb inom min egen bransch. Här har jag bara jobb under halva året, då familjerna jobbar vid tegelfabriken.

Som så många andra nepaleser ser han dystert på framtiden.

– Jag önskar att framtiden för de här barnen ska vara ljus, men landets situation är svår. Vi har en politisk kris och en ekonomisk kris. De flesta unga åker utomlands för att jobba eller studera. De flesta beslutsfattarna är gamla och inskränkta. Det skulle vara viktigt att åtminstone inte blanda in utbildnings- och vårdsektorn i politiken, säger han.

Utbildning är avgörande

1,6 miljoner barn i Nepal är i samma situation som Kamala, tvungna att jobba för att förtjäna pengar åt familjen. Att barnen jobbar på tegelfabriken är naturligtvis inte önskvärt, men biståndsorganisationerna har insett att man måste ta ett steg i taget. Utan barnens arbetsinsats skulle familjerna svälta. Utbildning är ändå en grundförutsättning för att barnen småningom ska kunna få det bättre än sina föräldrar. Läskunnigheten bland hela befolkningen i Nepal är under 50 procent, men i dag går de allra flesta barnen i skola. Det har ändå varit svårt att ordna undervisning åt barnen till de rörliga säsongsarbetarna.

– Halva året går de här barnen i skola på sina respektive hemorter, och halva året kan vi ge dem undervisning här. Vi använder samma läroplan och samma skolböcker och då barnen kommer tillbaka till sina hemorter kan de delta i de nationella proven, berättar Gaurav Lamichhane.

Under en dag kan en arbetare göra ungefär 1 000 tegelstenar, vilket ger en inkomst på 600 rupee (ca 5,20 euro). Takten är ursinnig då en grupp arbetare fyller träformen med lera och slår ut tegelstenarna i långa rader. De berättar att de har kommit hit för en vecka sedan. Precis som resten av arbetarna här bor familjen i ett litet skjul som de har konstruerat genom att luta takplåtsbitar mot varandra. Av de första tegelstenarna de tillverkar kommer de att bygga ett provisoriskt hus åt sig.

Köper allt på plats

Familjerna kommer till tegelfabriken nästan helt utan egendom. En familj som har anlänt för tio dagar sedan tillsammans med sin femåriga son berättar att de är tvungna att köpa vatten, mat och alla andra förnödenheter i den enda butiken. Budgeten är stram och till vardags räcker pengarna till ris och curry. En gång i veckan äter de kött. Pengarna de tjänar här under torrperioden ska dessutom räcka under hela monsunperioden.

Dalen är full av skorstenar, men ännu ryker det inte ur dem. Luften är dammig och torr, men i övrigt ren. Tegelstenarna torkar i solen, i väntan på att man ska kunna fylla ugnarna. Uppemot 800 000 tegelstenar ryms i en ugn. Mellan tegelstenarna placeras trä och träkol. Ugnarna värms upp tre till fyra gånger per år och då dröjer det inte länge innan ett tjockt röklager lägger sig över hela området.

Det här är bara en av otaliga tegelfabriker i Nepal. Teglen används runt om i Nepal. På grund av monsunregnen under sommaren är så gott som alla hus byggda i tegel.

Jonny Smeds

Läs mer om SASK:s talkoresa till Nepal i Donarbloggen