20 + 1 felaktiga påståenden

Alla finländare som jobbar berörs på ett eller annat sätt av förändringarna.

Alla arbetstagare berörs till exempel av att uppsägningsskyddet försvagas och att den första sjukdagen blir oavlönad, även om det i många kollektivavtal finns bestämmelser om att man tills vidare får lön för den första sjukdagen. Många försämringar berör arbetstagarna på olika sätt beroende på till exempel anställningsform, bransch, arbetsuppgifter, kön och ålder.

Regeringen kan inte lova att lönerna inte påverkas.

Regeringens åtgärder utgör ett hot mot minimivillkoren för löntagarna, eftersom lagändringarna kan leda till att kollektivavtalens allmänt bindande verkan försvagas. När man dessutom utvidgar möjligheten att ingå lokala avtal till alla företag, kan arbetsgivarna avtala om natt- och kvällstillägg, arbetstidsarrangemang, semestertider och familjeledigheter som är sämre än vad kollektivavtalen slår fast.

Lagen garanterar inte en tillräcklig miniminivå på anställningsvillkoren i Finland.

I Finland finns ingen lagstadgad minimilön, utan minimilönen bestäms vanligen i kollektivavtalen på samma sätt som i de övriga nordiska länderna. Regeringen har lyssnat på arbetsgivarorganisationernas långsiktiga önskemål och försöker via omvägar göra kollektivavtalen mindre bindande och förpliktande för arbetsgivarna. Syftet med att utvidga möjligheterna till lokala avtal är till exempel inte att ge arbetstagarna möjlighet att avtala om bättre lön (för det är redan möjligt), utan att göra det möjligt för arbetsgivarna att betala lägre lön än vad kollektivavtalet slår fast.

Nivån på utkomstskyddet för arbetslösa i Finland är inte särskilt hög när man jämför med de övriga nordiska länderna, och nivån utgör inget betydande hinder för sysselsättning.

Nivån på utkomstskyddet för arbetslösa i Finland är inte högre än i Danmark och Sverige, vilket framgår av en jämförelse som FFC har gjort. OECD:s undersökning Faces of Joblessness in Finland och en utredning som FFC har låtit göra visar att de vanligaste hindren för sysselsättning är hälso- eller åldersrelaterade eller att det inte finns lämpligt heltidsarbete.

När uppsägningsskyddet försvagas ökar den osäkerhet som alla arbetstagare upplever.

Regeringen vill göra det lättare att säga upp arbetstagare genom att slopa det lagstadgade kravet på att det ska finnas vägande skäl till uppsägningar. I praktiken betyder det att det inte behövs lika starka motiveringar för att säga upp arbetstagare. Ingen kan garantera att man inte kan förlora jobbet på grund av en mindre förseelse, till exempel att man gör en felaktig skrivning eller förstår instruktionerna fel.

Man ska inte kunna avskeda arbetstagare på svaga grunder. Många arbetstagare vill att tröskeln för att få sparken ska vara hög. Det handlar ju om en fråga som kan få oerhörda följder för det egna livet: att man förlorar utkomsten och framtidstron. Konsekvenserna av att förlora jobbet blir ännu allvarligare när regeringen samtidigt skär ner utkomstskyddet för arbetslösa och försvagar skyldigheten att återanställa.

Hundratusentals arbetstagare berörs omedelbart av regeringens planer på att göra den första sjukdagen oavlönad, och på längre sikt kan rentav alla arbetstagare beröras.

Många arbetstagare skyddas åtminstone till en början av de kollektivavtal som deras fackförbund förhandlat fram. Men när lagen ändras kommer arbetsgivarna sannolikt att ta upp frågan vid förhandlingarna om nya kollektivavtal.

Onsdagen är den dag i veckan då sjukfrånvaron är som störst. Det är alltså en myt att folk är sjuklediga på måndagarna på grund av baksmälla. Om arbetstagarna behöver vara rädda för att bli utan lön kommer fler ändå att komma till jobbet när de är sjuka.

Förändringarna i köpkraften beror huvudsakligen på helt andra saker än regeringens politik.

Tack vare de kollektivavtal som fackförbunden har förhandlat fram höjs lönerna i de flesta branscherna med drygt två procent år 2024. De beslut som regeringen har fattat innebär att skatten för dem som tjänar till exempel 2 400 euro i månaden sjunker med 0,7 procentenheter. Att köpkraften har ökat beror alltså främst på de lönehöjningar som fackförbunden har förhandlat fram. Köpkraften har också ökat tack vare att man har kunnat sänka arbetslöshetsförsäkringspremien – men inte heller det är regeringens förtjänst, utan det beror på att sysselsättningen blivit så mycket bättre under tidigare år.

Det blir svårare att åtgärda lönegropar när regeringen begränsar riksförlikningsmannens möjligheter att komma med medlingsbud.

I fortsättningen blir det svårare att få lönehöjningar som är större än i andra branscher genom stridsåtgärder, eftersom riksförlikningsmannen inte får komma med medlingsbud som överskrider den allmänna linjen. Hittills har det varken funnits speciellt mycket vilja eller pengar att åtgärda eftersläpningen av lönerna inom de offentliga och kvinnodominerade branscherna. I fortsättningen kommer arbetsgivarsidan att ha ännu större möjligheter att motarbeta gropförhöjningar.

Fackföreningsrörelsen representerar de finländska arbetstagarna, och arbetstagarna har rätt att påverka också mellan valen.

I Finland finns det 1,5 miljoner människor som hör till fackföreningsrörelsen: montörer, sakkunniga, försäljare, byggjobbare, städare och storkökskockar. Om sysselsättningsåtgärderna verkligen skulle öka sysselsättningen och alla skulle dra sitt strå till stacken när den offentliga ekonomin ska stärkas, så skulle också arbetstagarna acceptera regeringens åtgärder. Men nu är de nedskärningar och försämringar som regeringen driver igenom i arbetslivet och den sociala tryggheten så hårda att de helt saknar motstycke, samtidigt som det är bara vissa grupper som drabbas.

Till demokratin hör att man också har möjlighet att påverka mellan valen. Nu är det speciellt viktigt, eftersom regeringspartierna driver en annan politik än vad de lovade före valet. Finländarna önskar rättvisa, jämlikhet och måttlighet. För att uppnå det är de beredda att vidta omfattande åtgärder, och de har rätt att försvara sina egna intressen – också genom att strejka.

I själva verket har besluten fattats redan innan arbetsgrupperna inledde sitt arbete.

I regeringsprogrammet har man i detalj slagit fast nedskärningarna inom både arbetslagstiftningen och den sociala tryggheten. I arbetsgrupperna har man hört vad arbetstagarnas representanter har haft att säga, men sedan har man gjort precis så som det står i regeringsprogrammet. Det har inte funnits några verkliga möjligheter att påverka resultatet i arbetsgrupperna.

Lagberedningen har präglats av stor brådska och man har inte gjort ordentliga konsekvensbedömningar. Regeringen struntar också i påpekandena om att reformernas sysselsättningseffekter är obefintliga. Också justitiekanslern har fäst uppmärksamhet vid regeringens sätt att driva igenom sina lagändringar med kraft.

När man gör politik av arbetsmarknadsfrågor ökar osäkerheten samtidigt som flexibiliteten minskar.

Om politikerna i första hand driver igenom förändringar i arbetslivet genom lagstiftning leder det till att lagarna ändras fram och tillbaka i takt med att regeringens sammansättning ändras. Arbetsmarknaden blir allt mer osäker och företagens verksamhetsmiljö allt mer instabil. Det är dåligt för både företagen och arbetstagarna.

Vuxenutbildningsstöd är till stor nytta.

Stödet är viktigt för dem som uppdaterar sitt kunnande eller byter bransch. Största delen av dem som lyfter vuxenutbildningsstöd studerar vid yrkesläroanstalter eller yrkeshögskolor. Medianlönen bland dem som utnyttjar stödet är lägre än bland löntagarna i genomsnitt. En del av dem som studerar till sjukskötare är till exempel närvårdare som uppdaterar sitt kunnande med hjälp av vuxenutbildningsstödet.

Branschbytare är en viktig källa till arbetskraft inom verkstadsindustrin och byggbranschen. För många är vuxenutbildningsstödet en förutsättning för att de ska ha möjlighet att byta bransch.

Det finns ett brett motstånd mot regeringens planer på att avskaffa vuxenutbildningsstödet. Vuxenutbildningsstödet gör det möjligt att kombinera jobb och studier på ett flexibelt sätt, vilket gagnar såväl arbetstagare som företagare och arbetsgivare.

Det är inte alltid möjligt att börja jobba heltid bara för att man själv vill det.

Det finns inte heltidsjobb så att det räcker åt alla som vill. Det är vanligt med ofrivilligt deltidsarbete inom till exempel de privata servicebranscherna, eftersom arbetsgivarna inte erbjuder fullt antal arbetstimmar.

Det uppstår inte fler heltidsjobb bara för att man skär ner den jämkade dagpenningen, utan det blir svårare för dem som jobbar deltid att försörja sig. Regeringen gör inget för att öka arbetsgivarnas skyldighet att erbjuda heltidsjobb eller för att skärpa kraven på när det är tillåtet att bara erbjuda deltidsjobb. Regeringen inför alltså inga nya skyldigheter för företagen, men gör livet svårare för arbetstagarna.

Nedskärningarna i bostadsbidraget försvagar incitamenten till deltidsarbete.

Många som bor i huvudstadsregionen och andra stora städer får bostadsbidrag trots att de jobbar heltid eller deltid. När bostadsbidraget skärs ner leder det till exempel till ökad fattigdom bland barnfamiljer. Det är också något som FN:s kommitté för barnets rättigheter har varnat för i sina rekommendationer till Finland. Regeringen har motiverat nedskärningarna med att bostadsbidraget påverkar hyrorna, men till exempel de utredningar som Statens ekonomiska forskningscentral (VATT) har gjort visar att bostadsbidraget inte har någon inverkan på hyresnivån.

Regeringens nedskärningar leder till att löneutbetalningen avbryts snabbare än för närvarande vid permittering.

På arbetsplatser som sysselsätter färre än 50 personer slopas tiden för omställningsförhandlingar helt. Det innebär att de som sägs upp går miste om lönen för upp till en och en halv månad.

Vid större företag halveras längden på omställningsförhandlingarna, vilket leder till att antalet arbetsdagar med lön för dem som sägs upp minskar i samma utsträckning. Detsamma gäller tiden för meddelande om permittering.

När man höjer gränsen för när samarbetslagen tillämpas blir det svårare att föra en dialog på arbetsplatserna, men sysselsättningen ökar inte.

Gränsen för när samarbetslagen tillämpas höjs från 20 till 50 arbetstagare. Lagändringen förbättrar inte dialogen på arbetsplatserna, utan kan rentav försämra produktiviteten när förutsättningarna för samarbete och förhandlingar försvagas.

På lång sikt utgör regeringens politik ett hot mot kollektivavtalens allmänt bindande verkan.

Regeringen ger icke-organiserade företag samma möjligheter att ingå avtal och samma fördelar som organiserade företag. Det leder till att arbetsgivarnas incitament att organisera sig minskar, vilket i sin tur direkt påverkar kollektivavtalens allmänt bindande verkan, eftersom organisationsgraden bland arbetsgivarna är det viktigaste kriteriet när man slår fast om kollektivavtal ska vara allmänt bindande.

Regeringen gör det också lättare att ingå företagsspecifika kollektivavtal. Också det här får följder för kollektivavtalens allmänt bindande verkan, eftersom endast riksomfattande kollektivavtal kan vara allmänt bindande. Om man övergår från riksomfattande avtal till företagsspecifika avtal, blir en del av arbetstagarna helt utanför kollektivavtalen.

Arbetsgivaren får inte fråga arbetstagarna om de tänker delta i en åsiktsyttring eller strejk.

Arbetsgivaren kan, med tanke på arbetsskiftsplaneringen eller löneutbetalningen, fråga arbetstagarna om de jobbar. Arbetstagarna är ändå inte skyldiga att berätta för arbetsgivaren om de deltar i en strejk.

Innan den nuvarande regeringen tillträdde var det mycket ovanligt med politiska strejker i Finland.

I Finland har det under de senaste 20 åren bara förekommit några få politiska demonstrationer som har inneburit att arbetstagarna har lagt ner arbetet för en dag. Regeringen Orpo-Purra har genom sina egna åtgärder orsakat fler politiska strejker än de regeringar som satt vid makten åren 1991–2023 sammanlagt.

De skrivningar om försämringar i arbetslivet och nedskärningar i den sociala tryggheten som ingår i regeringsprogrammet är direkt hämtade från de mål som företagens lobbyorganisationer har gjort upp. Det innebär att företagen inte är oskyldiga åskådare.

I Sverige har man inte begränsat möjligheten till politiska stridsåtgärder genom lagstiftning.

Arbetsdomstolen i Sverige har ansett att det i ett fall var lagenligt med politiska stridsåtgärder som pågick i två veckor. Orsaken till att det finns färre politiska strejker i Sverige är inte att strejkerna skulle vara förbjudna, utan att kulturen på arbetsmarknaden och i arbetslivet går ut på att parterna förhandlar och avtalar sinsemellan.

De försämringar som regeringen genomför inom den sociala tryggheten och arbetslagstiftningen leder till att Finland går i en annan riktning än de övriga nordiska länderna.

Kärnan i den nordiska modellen är täckande branschvisa kollektivavtal och en tillräcklig nivå på den sociala tryggheten. Den nordiska modellen, som bygger på dialog mellan parterna, har gett goda resultat ur både arbetstagarnas och företagens perspektiv.

Regeringens nedskärningar i bostadsbidraget och utkomstskyddet för arbetslösa leder till att skyddsnäten försvagas. Samtidigt försvagas den kollektiva avtalskulturen av de ändringar som gäller lokala avtal, företagsspecifika kollektivavtal och rätten till stridsåtgärder.