Regeringen Orpo-Purras lagförslag om lokala avtal förstör den nordiska arbetsmarknadsmodellen

– Regeringens lagförslag ingriper på ett betydande sätt i arbetsmarknadsparternas avtalsautonomi. Det kommer att få långtgående konsekvenser. Genom lagstiftningen begränsas de facto kollektivavtalsparternas möjligheter att exakt bestämma vem som kan representera arbetstagarna när man ingår avtal på arbetsplatsnivå, säger Paula Ilveskivi som är jurist på FFC.

Regeringen vill utvidga möjligheterna att ingå företagsspecifika avtal om arbetstagarnas anställningsvillkor till att också omfatta de företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbunden. Hittills har det bara varit organiserade arbetsgivare som har haft möjlighet att ingå sådana lokala avtal.

Enligt regeringens proposition ska också icke-organiserade arbetsplatser i fortsättningen få tillämpa de bestämmelser i allmänt bindande kollektivavtal som möjliggör lokala avtal. Genom lagstiftningen håller man dessutom på att ingripa i vem som är avtalsparter på lokal nivå och vilken ställning de har.

Arbetstagarnas avtalsposition försämras avsevärt när man gör det möjligt för representanter för arbetstagare som inte är fackligt organiserade att ingå lokala avtal om anställningsvillkoren, parallellt med de utbildade förtroendemän som representerar arbetstagare som är medlemmar i facket.

– Reformen kommer oundvikligen att rubba förhandlingsbalansen på arbetsplatsnivå och förhandlingarna kommer antagligen att övergå i att arbetsgivaren ensidigt dikterar villkoren, konstaterar Ilveskivi.

I praktiken uppmuntrar lagändringen arbetsgivarna att lämna arbetsgivarförbunden, eftersom de arbetsgivare som inte är organiserade får samma möjligheter att ingå avtal som de arbetsgivare som hör till arbetsgivarförbunden, men arbetsgivarnas skyldigheter lindras.

– När arbetsgivarnas organisationsgrad sjunker, kommer det att försvaga kollektivavtalens allmänt bindande verkan. I Finland har de allmänt bindande avtalen hittills tryggat minimivillkoren för alla arbetstagare oberoende av organisationsgraden bland arbetsgivarna. I fortsättningen skyddas arbetstagarna endast av lagstiftningen, som är betydligt mer anspråkslös än kollektivavtalen i fråga om förmåner och rättigheter, betonar Paula Ilveskivi.

Regeringens förslag är helt otillräckligt när det gäller tillsynen över lokala avtal samt tvistlösning och sanktioner. Om tillsynen över lokala avtal inom det icke-organiserade fält ska skötas av arbetarskyddsmyndigheten, kan det innebära att antalet arbetsplatser som ska övervakas ökar avsevärt utan att man tryggar myndighetens resurser för att sköta den här tilläggsuppgiften.

– Dessutom kan man bara förundra sig över de metoder för tvistlösning som regeringen föreslår: tvister inom det icke-organiserat fält ska avgöras av allmänna underrätter, medan motsvarande tvister inom det organiserade fältet ska föras till arbetsdomstolen på samma sätt som hittills. I värsta fall kan en tvist om ett lokalt avtal som gäller samma punkt i kollektivavtalet behandlas i både arbetsdomstolen och tingsrätten, påpekar juristen Paula Ilveskivi.

Enligt regeringens förslag ska arbetsgivarna skicka in de lokala avtalen till arbetarskyddsmyndigheten. Arbetsgivare som försummar den här skyldigheten kan enligt regeringens förslag bli skyldiga att betala en nominell försummelseavgift på 1000–10 000 euro. Förslaget står inte i någon proportion till de försummade skyldigheterna, eftersom arbetsgivare som dumpar arbetstagarnas anställningsvillkor kan få betydande ekonomiska fördelar.

Regeringen vill lätta på de nyligen godkända sanktionerna för arbetsgivare

Utöver att regeringen förstör avtals- och förhandlingssystemet, föreslår den också en korrigering av den arbetsfredslagstiftning som riksdagen godkände i våras. Då lagstiftades om att arbetsgivarförbund som försummar skyldigheten att övervaka att kollektivavtalet följs ska kunna dömas att betala en plikt på 10 000–150 000 euro. Nu tänker regeringen sänka beloppet tillbaka till högst 37 400 euro utan någon nedre gräns.

– Det är helt obegripligt att man i lagen skriver in sanktioner som är mångfaldigt hårdare för arbetstagarna än för arbetsgivarna, när det gäller brott mot huvudförpliktelserna i kollektivavtalen – arbetstagarnas fredsplikt och arbetsgivarnas skyldighet att betala avtalsenlig lön och följa de andra skyldigheterna i kollektivavtalen, konstaterar Paula Ilveskivi.