Beställaren bör ansvara för underleverantörskedjan
Den så kallade beställaransvarslagen har inte uppfyllt de förväntningar som ställdes på den. Men den har dock lyft fram problemen och försummelserna framför allt inom byggbranschen. FFC förutsätter en totalreform av lagen, som skulle omfatta bland annat den ursprungliga tanken på huvudentreprenörens ansvar för hela underentreprenörskedjan och ett spärrkonto.
Beställaransvarslagen utarbetades med buller och bång på 2000-talet och den trädde i kraft 2007. Lagen var en innovation av FFC för att förnya arbetslivet och bekämpa den ekonomiska gråzonen. Till en början var motståndet mot lagen kompakt, men uppluckrades när utländska och även finländska företag började underminera konkurrensen genom att låta bli att betala lagstadgade avgifter.
Beställaransvarslagen var ett första drag i kampen mot den grå ekonomin, men reformen blev en halvmesyr. En uppföljningsundersökning visar att 60 procent av företagen underlåter att följa lagens bestämmelser, antingen av okunskap eller medvetet.
Erkki Laukkanen, ekonomisk forskare på FFC, tror att för en del av företagen är det fråga om en ekonomisk-liberalistisk ideologi: det angår inte andra vad ett självständigt företag gör.
– Merparten av företagarna anser emellertid att beställaransvaret gör att konkurrensen är lika för alla. De allra flesta företagare vill att lagen ska fungera ordentligt, säger Laukkanen.
Brott mot beställaransvaret har främst uppmärksammats i byggbranschen och restaurangbranschen som varit på tapeten. Enligt Laukkanen finns problemet i dag i alla branscher. Han säger att de olika branscherna måste sluta skylla på varandra. Såväl den offentliga sektorn som andra privata branscher än bygg- och restaurangbranschen bryter mot lagen.
– För den offentliga sektorn är tillämpningen av upphandlingslagen ett problem. Lagen tvingar kommunerna att spjälka upp projekt de konkurrensutsätter i små delar. Ett företag som vill vinna upphandlingen kan ge ett alltför lågt anbud bara för att komma in på marknaden. Till en början kanske företaget knappt ens får sina kostnader täckta, men skärper senare greppet bland annat när det gäller lönerna och arbetsvillkoren i kollektivavtalen, förklarar Laukkanen.
Ett beskrivande exempel är det fall där växeltelefonisten i det statsägda Institutet för arbetshygien fick sparken. Receptionisten som hade jobbat nästan 30 år i huset fick gå när arbetstagarna, som efter en tidigare konkurrensutsättning övergått i ISS tjänst, numera efter ett nytt anbudsförfarande är anställda av SOL. Institutet för arbetshygien som genomförde den ursprungliga konkurrensutsättningen kan inte göra något åt saken.
Liknande saker känner man till i flera kommuner.
FFC vill att beställaransvarslagen ska reformeras i grunden. Ett intressant jämförelseobjekt är det holländska kedjeansvaret som varit i kraft sedan 1979. Med ett kedjeansvar säkerställs att alla företag betalar sina skatter, lagenliga löner till de anställda och lagstadgade socialförsäkringsavgifter.
Ett spärrkonto, dit huvudentreprenören betalar i genomsnitt 40 procent av entreprenadsumman, spelar en nyckelroll i det holländska kedjeansvaret. Dessa pengar kan en underentreprenör använda enbart för betalning av skatter och andra avgifter av skattetyp. Det finns inget utrymme för att någon skor sig.
– I Finland är socialförsäkringsavgifterna i underkant i förhållande till de utbetalda lönerna. Det finns skäl att misstänka att företag inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter, säger Laukkanen.
Han säger att det holländska kedjeansvaret är ett betydligt bättre system än beställaransvaret i Finland. I Nederländerna kan huvudentreprenören bli fri från sitt ansvar endast genom att betala gängse taxa på spärrkontot, som också skattemyndigheterna kan kontrollera om de så vill. Samtidigt är det möjligt att kontrollera till vilken lönenivå avtal har ingåtts och om lönenivån följer avtalen.
Leena Seretin