Herr O: Raskolnikov

Mina Stockholmsbesök brukar alltid resultera i inköp av några pocketböcker. Till dem hör Dostojevskijs tegelstenar Idioten, Bröderna Karamasov och Brott och straff som jag införskaffat för att rätta till en uppenbar lucka i min litterära bildning.

Brott och straff har jag visserligen läst en gång på sjuttiotalet, men då i en gammal översättning som bar titeln Raskolnikow, efter huvudpersonens namn. Det var min lägenhetskompis som införskaffat den på Åbo Akademis biblioteks överskottslager.

Brott och straff är säkert det mest kända av nämnda verk och dess aktualitet har enbart förstärkts med åren. Rodion Romanovitj Raskolnikov var en fattig, ensam och förbittrad, men samtidigt stolt, mycket intelligent och begåvad student som hyste allt för stora och i viss mån förvridna och orealistiska tankar om sig själv.

I boken publicerar Raskolnikov en tidningsartikel där han utvecklat en teori liknande Nietzsches övermänniskoteori. Väl att märka är att Dostojevskijs bok utkom nästan tjugo år före Nietzsches Zarathustra!

I artikeln indelas människorna i ”vanliga” och ”ovanliga”. De vanliga har absolut ingen rätt till lagöverträdelser, medan de ovanliga under vissa omständigheter har rätt och till och med skyldighet att sätta sig över lagen och rent av ta livet av andra. För att rättfärdiga sitt resonemang hänvisar Raskolnikov bland annat till historiska maktskiften, varvid Napoleon Bonaparte framstår som en av de stora förebilderna.

Vi behöver inte leta särkilt länge för att hitta historiska kopplingspunkter till dylika tankar. Hela nittonhundratalet är fullt av exempel på diktatorer och revolutionärer av allehanda slag som i en eller annan form besjälats av liknande idéer. Det senaste och på många sätt mest uppenbara exemplet är Breivik. En sökning på Google visar att många jämfört honom med just Raskolnikov.

Hela boken Brott och straff är emellertid Dostojevskijs djupsinniga argument mot denna sorts övermänniskofilosofi. Frågor om känslor, kärlek, ansvar och framför allt ett plågat samvete dyker upp. Hur ska man kunna leva ett anständigt liv efter ett vidrigt yxmord på en låt vara obehaglig pantlånerska och hennes helt oskyldiga syster? Raskolnikov räddas själsligen av de anhörigas kärlek, särskilt den trogna Sonjas osjälviska bemödanden, som slutligen bringar honom till insikt.

Enligt den övergripande filosofin i Brott och straff leder sådana övermodiga handlingar i slutändan ofelbart till misslyckande, förnedring, sinnessjukdom, sorg och elände. Något som historien nog också gång på gång har påvisat.

Mikael Forss