Kajplatsen: Tillbaka till garderoben

Känslan när man efter att ha bott ett halvår i Vasa återvänder till Helsingfors och av bara farten, av nyvunnen Vasavana, inleder på svenska i kiosken, och möter den frågande och irriterande och vad det verkar till och med förolämpade uppsynen av en expedit som verkligen inte har tid för sån skit.

Det klentrogna svaret "Anteeksi?" stadfäster hur mycket expediten bryr sig: hen säger sig alltså inte ens ha uppfattat att jag använt ett annat språk än finska, utan menar att jag snarare mumlat eller joddlat någon sorts oberiplig rotvälska. Och jag, hur jag inte bara byter språk utan att tveka utan också tyst godkänner att kundservicen inte är dålig och ohövlig, utan att det är jag som gjort ett misstag, som antytt att jag förväntat mig orimligheter.

Den känslan är brysk och sorglig och tillrättavisande, men så invand att man blivit avtrubbad och sällan orkar ta in den. Människan är skurkaktig nog att vänja sig vid vad som helst, skrev Dostojevskij, och språkminoritetens vardagsursäktande och mekaniska undfallenhet hör tyvärr också dit, något man ser tydligt när man ett tag levt i en bubbla av sin egen subkultur och plötsligt kliver ut i den bredare verklighetens snålblåst. Skurkaktigt nog konstaterar man bara att man kommit hem, ställer (om man är lycklig nog att kunna finska) om sina språkliga vippor och reglage, och så mårar man åpå bäst man kan. Ingen större skada skedd, bara en lätt omskakad verklighetsbild.

Halvåret i Vasa var också först svårt att anpassa sig till. Efter alla år i Åbo och Helsingfors kom finskan automatiskt och funkade förstås också i Vasa överallt. Sedan följde jag omgivningens exempel, började inleda på svenska och småningom inträdde en nästan vårlik och överraskad energi och min annars så effektiva och tillknäppta personlighet behängdes med en chevaleresk gubbighet: jag började småprata i kassorna, tog mig tid när det fanns möjlighet och försökte ibland till och med vara lustig.

Känslan var inte olik den när jag första gången besökte Madrid och hamnade i Chueca, en central och livlig stadsdel där så gott som alla man möter på gatan på något sätt är en del av HBTQ-kulturen. Det är en alldeles speciell sorts lättnad som inträder när man plötsligt finner sig vara normal och inte sticker ut på något sätt: komplexen rinner av en och hållningen blir lite mindre ansträngd. För en svenskspråkig bosatt i Helsingfors är Vasa ett språkligt Chueca, inkluderande, avslappnat.

Det är förstås inte rimligt att begära att varje kioskbiträde i hela landet ska kunna betjäna på svenska. Lika lite som det är vettigt eller fruktbart att skärma av världen och bara omge sig med likasinnade. Men lite mera ödmjukhet och hövlighet kunde man både ge och önska sig, i bemötande och mimik, och kanske regelbundna halvårsvistelser annanstans som en sorts levnadspraktik för allihopa, som påminnelse och övning gällande de olika verkligheter också vår näromgivning är smockfull av.

Kaj Korkea-aho