Resolution från FFC:s fullmäktige den 26 maj 2007
Avtalspolitiken sköts denna gång förbunden emellan, eftersom arbetsgivarna tog avstånd från möjligheten att förhandla om en inkomstpolitisk helhetsuppgörelse. Inte heller regeringen uppvisade någon större vilja att åstadkomma en inpo. Förväntningarna om löneförhöjningar har skruvats upp allt mer. I bakgrunden finns bl.a. företagens rekordstora lönsamhetssiffror. Det är med gemensamma kvalitetskrav och betoning på jämlikhet i löneuppgörelserna som FFC:s medlemsförbund kliver in i avtalskarusellen.
Lönerna i de kvinnodominerade låglönebranscherna måste höjas så mycket att förhöjningarna bidrar till likalönsprogrammets målsättningar. Det har regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna förbundit sig vid på trepartsbasis. Regeringen måste hålla sitt löfte att säkra finansieringen av löneförhöjningarna i den offentliga sektorn.
FFC:s fullmäktige anser det viktigt att utvecklingen av arbetslivsfrågor, socialskydd och sysselsättning bereds på trepartsbas, så som regeringen och centralorganisationerna har kommit överens. Detta samarbete stöder förbundens förhandlingar.
FFC:s fullmäktige påminner arbetsgivarna om vikten av att kollektivavtalen i alla branscher stärker förtroendemännens och arbetarskyddsfullmäktiges ställning och öka deras rättigheter. Förtroendemännen, som är löntagarnas representanter på arbetsplatserna, måste ges tillräckliga förutsättningar för att sköta sitt krävande uppdrag. De måste få ett starkare anställningsskydd, högre och förenhetligade ersättningar, ökad rätt till information, bättre utbildningsmöjligheter och mera tid till sitt förfogande. En förutsättning för att utveckla den lokala avtalsverksamheten är att förtroendemännens ställning förbättras. Detta stöds också av EK:s förslag om att satsa mera på förtroendemännens kunskaper om affärsverksamhet.
Inför förhandlingarna kräver fackförbunden att parterna kan avtala om rättvisa spelregler för hyrarbetet och att visstidsanställningar och ofrivilligt deltidsarbete minskas. Kommittéförslagen om visstidsanställningar bör utan dröjsmål drivas vidare.
Regeringen har inlett en reform av socialskyddet som bereds på trepartsbasis. Omställningsskyddet, som har börjat väl, kräver utvidgning för att det ska bli möjligt med längre utbildningstider än nu. Det viktiga i arbetskraftspolitiken och reformen av arbetslöshetsskyddet är att göra arbetslivet bättre, inte att försvaga arbetslöshetsskyddet. Förmånerna i den finländska arbetslöshetsförsäkringen släpar ordentligt efter nivån i de övriga nordiska länderna. Arbetslöshetsskyddet kräver förändringar som gör det lättare att ta emot ett arbete och som förbättrar de arbetslösas utkomst.
Många finländska löntagare får sitt levebröd direkt eller indirekt från skogen. Om man stoppar upp importen av träråvara får det många slags allvarliga effekter på sysselsättningen. Statsmakten måste därför göra sitt allt för att snabbt få en lösning på problemet också i förhandlingarna mellan EU och Ryssland.
De nya överdimensionerade planerna i statens produktivitetsprogram på nedskärningar av personal äventyrar servicen och strider mot principerna för god personalpolitik och hållbara resultat. De otillräckliga anslagen för underhåll av lands- och järnvägsnätet och för nya projekt fyller inte de krav som en långsiktig trafik-, miljö- och sysselsättningspolitik ställer. Att skjuta upp byggandet av den planerade ringbanan fördröjer bostadspolitiken i huvudstadsregionen. Nedskärningen av budgetmedlen för järnvägsnätet leder inte bara till olägenheter i företagens verksamhet och för passagerarna utan också till personalnedskärningar.