Flimmer & brus: Tillbaka till Åshöjden

Åshöjdens BK av Max Lundgren hörde till de litterära favoriterna i barndomen. Det var fråga om fotboll i småstadsmiljö, i gärdsgårdsserien, vilket kändes ganska naturligt när man själv var uppvuxen på en bruksort (Dalsbruk).

Vid sidan av detta hejade undertecknad på Taalintehtaan Jäntevä som höll till i fyran på den tiden. Börje och Birger ”Bia” Salonen var några av de tongivande spelarna även om jag har en känsla av att det var lillebror Rainer som var den största talangen (mig veterligen drog killen till Sverige genast efter skolan).

Därifrån är det rätt långt till Lionel Messi och FC Barcelona, men det är det som gäller just nu. Tv, speciellt betal-tv, har gjort att det mesta och bästa i sportväg nu finns inom räckhåll och det nästan 24 timmar i dygnet. Hur kul som helst, inte minst med tanke på att vi har alla tiders idrottssommar bakom oss. Förutom fotbolls- och friidrotts-EM stod ju London värd för FM i finnjolle. Det som tidigare kallades för Olympiska spelen.

Nåväl, det är inte utan ett visst vemod man noterar att ”lyxkonsumtionen” av idrott, det televiserade superstjärnestuket, har en tendens att göra livet surt för den lokala, varför inte även nationella, idrottskulturen. Gå på en fotbollsmatch i FM-serien och läktarna gapar tomma. Samma med ”Finnkampen”. De enda som längre orkar bry sig är väderbitna veteraner.

Det är för sent att vrida tillbaka klockan, förstås. Ändå skulle man önska sig att folk ibland tänkte tanken till slut, insåg att det bakom varje stor spelare/idrottare finns en liten lokal plan. Matchen börjar om en timme och kaffepannan är varm.

Krister Uggeldahl