Ledaren: Hårda bud när arbetslösa ska sysselsättas

Sysselsättningsläget har redan en längre tid försämrats. I slutet av februari fanns det 324 000 arbetslösa arbetssökande i Finland, 33 000 fler än vid samma tidpunkt i fjol. Samtidigt är statsfinanserna ansträngda och regeringen måste skära ner utgifterna och öka inkomsterna.

Då är det självklart att man ser de arbetslösa som en outnyttjad kapacitet. Det fanns trots allt drygt 100 000 lediga jobb vid arbets- och näringsbyråerna i februari. Problemet är som bekant att utbud och efterfrågan inte möts – antingen orten eller branschen är fel.

Nu tar regeringen till piskan för att råda bot på det här. Dels ska den inkomstrelaterade dagpenningen minskas. Dels har man skärpt instruktionerna för arbets- och näringsbyråerna så att arbetssökande ska tvingas ta emot jobb som inte motsvarar deras utbildning eller erfarenhet.

Redan nu säger lagen att arbetslösa bara kan tacka nej till jobb utanför sin egen bransch under de tre första månaderna. Sedan ska den som nekar bestraffas med indragen dagpenning. I praktiken har arbets- och näringsbyråerna ändå sett mellan fingrarna och låtit bli att erbjuda jobb som uppenbart inte passar den arbetssökande. Nu ska det vara slut på det.

Samtidigt förbereder regeringen en lagändring som ska göra att de arbetssökande blir skyldiga att ta emot jobb om arbetsresorna med kollektivtrafik tar högst tre timmar tur och retur. Nu går gränsen vid 80 kilometer.

I det här numret av Löntagaren berättar fyra arbetslösa metallarbetare om sin tillvaro. Två har frivilligt bytt bransch, två försöker fortfarande inom den bransch de har erfarenhet från. Men ingen av dem ligger på sofflocket eller lever loppan på sin dagpenning.

Är det för mycket begärt att alla ska ha rätt att jobba med något man trivs med? Alla passar inte inom vården eller servicebranschen, och alla passar inte inom industrin.

Jonny Smeds