Brobyggare: Alfahannens undergång

I och med att vi hade en grön, homosexuell presidentkandidat med en latin-lover till partner i den andra omgången i presidentvalet torde det stå ganska klart att myten om det finska folket som genomgående rätt så inskränkt, nationalistiskt och rasistiskt kräver en rejäl omrevidering.

Gränserna för vad som anses vara normalt och acceptabelt förskjuts hela tiden, men det betyder inte att majoriteten av det finska folket, och speciellt den finske (medelålders) mannen, är rätt så heteronormativ. I ett allt mera värdeliberalt samhälle där skilsmässor hör till de reella alternativen för dysfunktionella familjer och ensamstående kvinnor låter befrukta sig själva för att de inte orkar ta hand om en man vid sidan av barnen, börjar det framstå som ganska klart att den klassiska mansbilden är föråldrad. I vår darwinistiska verklighet går de individer eller grupper av individer som inte klarar av att förändras och anpassa sig, förr eller senare under. Det här håller på att hända med den klassiska alfahannen, vars uppgift är att släpa hem bytet (pengarna) och sedan tillbringa resten av sin tid vid lägerelden (tv-apparaten).

Den som tänker positivt skulle säga att mansrollen har vidgats och blivit mera innehållsrikt, och det är ju bra. Mannen får visa känslor och byta blöjor. Mannen får ta pappaledigt för att lära känna sitt barn. Mannen får till och med gå på Spa. Trots det är mansrollen i kris. Många män känner sig förvirrade över sin roll i ett samhälle där kvinnor kan både arbeta och fatta egna beslut, och det verkar utmynna i det slags beteende som man kan se i absurt populära filmerna Hangover del ett och två. Män som inte klarar av att orientera sig i uppsjön av alternativa roller som numera står till buds väljer den enklaste: rollen som Peter Pan, pojken som aldrig växer upp.

Vårt samhälle kräver egentligen aldrig något av någon. Vill man inte studera så måste man inte, och vill man inte jobba så betalar någon annan. Vill man inte vara pappa så tar någon annan hand om barnen. Sen kan man ligga på soffan och tycka synd om sig själv för att man är så missförstådd eller helt enkelt kasta sig in i det stora underhållningsmaskineriet som erbjuder allt från sex till droger om man bara har några som helst förutsättningar att betala. Möjligheterna till verklighetsflykt är många. Alarmklockorna är få. Hjälpen, om man någon gång skulle behöva den, är onåbar.

Det är synd om mannen i dagens samhälle. Tävlingen är stenhård men samtidigt finns det värdetomheten och intet-görandet som ett reellt alternativ. Griseri är en acceptabel livsstil. Flickor fostras egentligen från början till att klara av att balansera karriär och familj på ett fungerande sätt. Det har pratats mycket om duktighetskomplexet som unga kvinnor ofta smulas sönder under. Trots att det kan vara tungt att vara tvungen att vara duktig hela tiden så skulle jag säga att det är tyngre att inte behöva vara det. Det är betydligt tyngre att vara den som ingen förväntar sig något av överhuvudtaget. Då måste man ta sig i kragen alldeles själv, och ofta saknas verktygen för att göra just det. Den stora procenten utslagna män måste ju berätta något. Pojk-mannen som vägrar växa upp är ett symptom som mig veterligen inte har undersökts speciellt mycket i Finland. Jag tror det syns bäst i skilsmässostatistiken, för pojk-mannen är inte nödvändigtvis utslagen. Han är den som i en svunnen tid skulle ha kunnat vara ett familjöverhuvud. Den forna alfa-hannen. I dag är han bara huvudlös.

Johanna Holmström