Målet är en europeisk avtalsstrategi
NFS:s ordförande Lauri Ihalainen:
– Det går inte att åstadkomma en stabil ekonomi utan social trygghet. EU: s trovärde bland medborgarna beror på organisationens förmåga att samarbeta till förmån för tillväxt, sysselsättning, säkerhet och rättvisa, konstaterade ordförande Lauri Ihalainen vid Nordens fackliga samorganisations, NFS möte i Sigtuna på onsdagen.
Ihalainen uppskattade att europeisk avtalspolitik – nationell och övernationell – i detta brytningsskede kommer att få en ökande betydelse för Europas utveckling.
– Fackets huvudsakliga uppgift inom EU-området är att över de nationella gränserna bygga en social motkraft för att hindra dumpning av löner, arbetsförhållanden och socialskydd och för att försvara löntagarnas intressen. Även om vi tror att de nationella kollektivavtalen kommer i första hand inom en överskådlig framtid, medan avtalen på europeisk nivå kompletterar den nationella avtalspolitiken, är det klart att det blir vanligare att man koordinerar avtalspolitiken och ingår avtal över gränserna.
Ihalainen betonade att internationaliseringen av ekonomi och näringsliv, att företagen blir europeiska eller globala, innebär förändringar i löntagarnas möjligheter att påverka regionalt och nationellt.
– Jag tror att de europeiska avtalen blir vanligare inom framförallt fyra områden: de multinationella koncernerna förenhetligar principerna för personalpolitik och lönepolitik. Branschvis – i synnerhet inom transport och sjöfart – tvingas arbetstagarna inom kort att finna nya gränsöverskridande samarbetsformer. Utvecklingstrenden illustreras av den tanke som nyligen framfördes om att sjömansorganisationerna i Sverige och Finland borde ha ett gemensamt avtal för arbetsvillkoren inom sjöfarten mellan de två länderna. För det tredje kommer koordineringen regionerna emellan att öka och få nya former. Det fjärde är att de europeiska arbetsmarknadsparterna allt oftare kommer att ingå avtal och avge utlåtanden av rekommendationskaraktär.
Ihalainen ansåg det helt klart att man i euroförhållanden måste koordinera löne- och kollektivavtalspolitiken EU-länderna emellan. De s.k. konvergenskriterierna ger en klar grund för den nationella politiken.
– Införandet av en gemensam valuta har ökat behovet av dialog om den ekonomiska politiken. Man bäddade för detta i unionens beslut redan i slutet av 90-talet: En makroekonomisk dialog är en del av det europeiska sysselsättningsavtalet som kom till i Europarådet sommaren 1999. Inom ramen för det samlas unionens centrala aktörer kring samma bord: rådet, kommissionen, den europeiska centralbanken och de europeiska arbetsmarknadsparterna.
Ihalainen konstaterade att den makroekonomiska dialogen än så länge trampar i barnskor.
– Jag tror ändå att man kommer att stärka dialogens strukturer och att den kommer att utgöra ett viktigt forum mellan självständiga parter.
Den av rådet definierade sysselsättningsstrategin tvingar medlemsländerna att beakta riktlinjerna för sysselsättningen i sin egen sysselsättningspolitik. Ihalainen betonade vikten av att denna förpliktelse omfattas också av nya medlemsländer i EU som redan i förhandlingsskedet tvingas beakta riktlinjerna för sysselsättningen.
Ihalainen konstaterade att ramarna för den centrala avtalspolitiken ibland upplevs som alltför snäva och att man har ansett att de står som hinder för den mer flexibla utveckling som är nödvändig för arbetsmarknaden. Ihalainen trodde att situationen underlättas bl.a. om man på europanivå mera effektivt kunde koordinera löne- och andra ekonomiskpolitiska målsättningar och förhindra en osund löne- eller skattekonkurrens.
– Målet borde vara att skapa en strategi för en europeisk avtalspolitik som definierar mål och arbetsfördelning för en sektors- och branschvis europeisk avtalspolitik, som går över de regionala gränserna och gränserna mellan sektorer och branscher.
Ihalainen trodde att det som stöd för samarbetet behövs bl.a. en databank som följer med den ekonomiska, arbetsmarknads- och löneutvecklingen i EU-länderna.
Ihalainen betonade att de nordiska arbetsmarknadsmodellerna bör ses över också i ljuset av EU: s utvidgning.
– I och med utvidgningen får vi en gemensam europeisk familj med avgjort större skillnader i inkomst och levnadsstandard på den inre marknaden, grovt taget enligt förhållandet 1:6 eller t.o.m. 1:7. Processen med att minska denna klyfta kan givetvis fortgå bara genom den allmänna ekonomiska utvecklingen och med EU: s draghjälp. Å andra sidan är det en nödvändig process för hela den europeiska gemenskapen att på sikt garantera en balanserad utveckling av den inre marknaden.
– Det förefaller preliminärt som om EU: s draghjälp behövs åtminstone för att få igång processen att minska klyftorna. Kunde en metod vara att införa en ramreglering på EU-nivå som skulle fungera som akterbräde och möjliggöra och sporra en egen avtalspolitik i de nya medlemsländerna?
Ihalainen nämnde i sitt tal också Nicefördraget om grundläggande rättigheter och europeisk strejkrätt. Ihalainen uttryckte glädje över att strejkrätten erkänns i fördraget.
– Det här är viktigt också för utvidgningen av EU, när det sannolikt allt oftare uppstår situationer som aktualiserar strejkrätten, inom godshandeln, inom det gränsöverskridande serviceutbudet och i förhållande till gemenskapens konkurrensregler.
Ihalainen föreslog att NFS i likhet med EFS uttalar sitt stöd för att grundrättighetsfördraget skall bli juridiskt bindande.
– Samtidigt måste vi naturligtvis se till att inte en eventuell EU-reglering medför någon risk för att den nationella strejkrätten kringskärs.