Herr O: Brev från femtiotalet

Vi som är födda i nittonhundrafemtiotalets Nordeuropa kan säkert skatta oss lyckliga i historiskt perspektiv! Vi har inte hunnit uppleva några egentliga nödår, och vi kanske hinner ut från scenen innan de mest omfattande miljö- och samhällsproblemen hinner ikapp.

Miljön har varit ett viktigt samtalsämne ända sedan sextiotalet (bl.a. i Rachel Carsons bok ”Tyst vår”). Miljöproblem fanns förvisso redan långt innan dess men de var lokalt begränsade och medvetenheten om dem var obefintlig. Problemet är ändå att det mesta stannat på retorikstadiet. Statistiska och dagligen observerade fakta pekar tyvärr fortfarande åt fel håll.

Medvetenheten finns säkert, men det görs för lite. Först på senare tid har det börjat dyka upp politiskt och vetenskapligt officiella och ”rumsrena” skrifter där man på allvar befattar sig med tillväxtens och konsumtionens koppling till klimat- och miljöfrågor (bl.a. i Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt”).

Den västerländska livsstilen är så pass djupt förankrad i människosjälen att den ändras bara när verkligt nödtvång så kräver. Politik, utbildning och upplysning räcker alltså inte, det är bara när en akut fara hotar som folk är beredda att ompröva kultur och livsföring.

Det sitter alltså hårt åt och det kan ibland krävas verkligt svåra chocker. Inte ens efter Fukushima-katastrofen är japanska politiker överens om vad som bör göras med kärnkraften, men en stor politisk process kom igång.

Det är rätt klart att en miljöförbättring i megaklassen inte kommer att inträffa om folk inte är beredda till att i grunden ändra sina tankebanor och livsföring. Detta obehagliga faktum har ännu slagit ganska svagt igenom i västerlandet. Man vill både äta kakan och ha den kvar.

Vad betyder det rent praktiskt att ändra livsföring? Äta mindre kött? Resa mindre? Använda färre elektriska apparater? Jobba mer med kroppen? Avstå från onödig lyx, tidsspillan och skadlig verksamhet? Är nu det ovannämnda sist och slutligen så farligt? Inget vore ju omöjligt – det vore kanske rent av hälsosamt.

Många högkulturer har under historiens gång kunnat klara sig i tusen år och mer under helt andra och mycket enklare villkor. Vår västerländska kultur har hittills överlevt bara knappt ett par århundraden, och det ser tyvärr inte lysande ut för framtiden om vi inte kan häva konsumtionshysterin och den därav följande utarmningen av jordens resurser.

Vi som är födda på femtiotalet har åtminstone det med oss i bagaget att det nog går riktigt bra att leva också under lite knappare förhållanden.