Mycket fortfarande okänt kring nano

En ändring i hur man hanterar nanomaterial, ett register över företag som framställer nanomaterial och ett register över de som blir utsatta för nanomaterial i sitt arbete. De tre önskemålen toppar listan för Kari Mäkelä, arbetsmiljösekreterare på TEAM.

– Det mest akuta problemet är att vi helt saknar instruktioner för dem som arbetar med nanomaterial. Instruktioner behövs också som referens för arbetarskyddsinspektörerna, säger Kari Mäkelä, vars arbetstid i dag till stora delar fylls av frågor gällande nano. Antalet företag som sysslar med nanomaterial har ökat kraftigt i Finland – i dag är de minst 210 mot 65 år 2008.

Mäkelä håller upp en 17-sidig handbok hur man ska arbeta säkert med nanomaterial och nanoprodukter, NMP, som exempel. Den här guiden för arbetsgivare och arbetstagare har de här parterna tagit fram tillsammans i Nederländerna. På social- och hälsoministeriet utarbetas en handbok som bäst.

Nederländerna, liksom Frankrike och Tyskland hör till dem som kommit längst i fråga om nano och arbetsmiljö. Också danska LO har kommit ut med en grönbok. Mäkelä ser en klar diskrepans, d.v.s. brist på överensstämmelse. I Finland finns många av de nanoexperter i världstoppen. Här finns också Arbetshälsoinstitutets drygt årsgamla Nanocenter som koordinera storprojektet NanoSafetyCluster. Likväl ligger vi en god bit efter många andra leder i fråga om information och spridande av kunskap om nano.

– Facket har sänt ett brev till social- och hälsominister Paula Risikko inklusive Industrianställda i Nordens ställningstagande om att Norden bör bli ledande inom nanoindustrin och nanosäkerheten jämte Europafackets andra nanoresolution från december i fjol. Vi får väl se vad som händer, och själva försöka aktivera både debatt och folk, säger Mäkelä.

Endast ministerier är medlemmar i det nanonätverk som minister Risikko upprättade våren 2010. Facket propsade på att vara med, och har lovat medlemskap om ungefär ett år då nätverket döps om.

– Arbetssäkerheten är fackets utgångspunkt, men vi får inte skapa ett regelverk som hindrar finländska företag att ta i bruk nano- och annan nyteknologi, växa och få ut produkter på marknaden.

Riskerna får dock inte ignoreras. Speciellt fiberformade kolnanorör går lätt djupt in i lungblåsorna och kan fungera där på samma sätt som asbestfibrer. Också titandioxid, rikligt förekommande i kosmetika, kan ha sina risker. Mycket ärännu outforskat både hur miljön och vår hälsa påverkas.

– Vi måste få lagstiftning eller bindande normer, i EU eller i nationalstaten, eller åtminstone nationella program, och de ser att vara på väg. Till dess bör vi följa försiktighetsprincipen, nollexponering gäller fram till att vi får gränsvärden.

En mellanutvärdering görs just under våren av det nationella programmet om farliga kemikalier , och här är Kari Mäkelä inkopplad.

– De viktigaste nya punkterna i kemikalieprogrammet kommer att vara nanomaterialens säkerhet, risker med kemikaliesamverkan och förhindrande av hormonstörningar, säger Mäkelä och tillägger att samhället visserligen bör finansiera nya innovationer men samtidigt sätta villkor för riskhanteringen av nanomaterial.

Förordningen om REACH känner inte till begreppet nanomaterial. Mäkelä anser det dock viktigt att man snarast får ett klart beslut och regelverk hur nanomaterial bör registreras vid kemikalieregistret i Helsingfors. Förutsättningen för registrering är att tillverkarna gjort en riskutvärdering.

– REACH följer principen "no data – no market", om inga data då ingen marknad. I dagsläget bör densamma tillämpas också på nano.

Ingegerd Ekstrand