Flimmer & brus: Längtan efter lugnet

Tittar mig omkring i stugan och upptäcker den icke anspråkslösa tv-seriesamlingen som fastnat i trappuppgången, förvaringsplats för titlar som pockar på uppmärksamhet och som därför inte förtjänar en plats i slutförvaringshyllan.

Här hittar jag serier som The Newsroom (säsong två, har ännu inte hunnit med ettan), Girls (säsong ett till tre, har sett halva ettan och ströavsnitt av de följande säsongerna), How I Met Your Mother (de tre första säsongerna av tio så varför bry sig), Lilyhammer (första säsongen, såg visst ett par avsnitt), Borgen (de två första säsongerna, har sett det mesta av ettan), True Detective (första säsongen, har sett rubbet om än en del på snabbspolning), Top of the Lake (yes, alla sex avsnitt).

Jag kunde hålla på i evigheter men ni fattar galoppen. Trots att många av serierna i fråga håller hög klass finns det bara inte tid. Och även om det fanns mer av den varan, så passar HBO Nordic och Netflix och allt vad de heter på att ständigt fylla på med nya serier/säsonger som gör att man tappar ännu mera terräng.

Samma sak med det övriga tv-utbudet. Det finns för mycket av det goda och sedan går det som det går: att man sitter där och zappar mellan kanalerna tills man blir helt råddig.

Räddaren i nöden är text-tv, denna fattigmans google. Där finns det mesta man behöver veta, eventuellt med undantag för kakrecept och det senaste skvallret. Speciellt användbar är text-tv i sportsammanhang. Det finns nämligen inget mera spännande än att kika på en fotbollsmatch i text-tv.

Det är stor dramatik, i värsta fall så gastkramande att jag brukar backa ut halvvägs i farstun för att därifrån plira på rutan. Ibland ser jag dubbelt, som när Bradford i FA-cupen gör 4–2 mot Chelsea.

Krister Uggeldahl